Picos do Couto Reserva 2007 (6700, 88 kr)

Jag har fått skrivkramp. Inte så att jag inte kan skriva längre. Jag skapar varje dag på jobbet och där flyter skrivandet på som vanligt. Men när det kommer till att skriva om vin har jag hamnat i en kris.

Min världsbild har krackelerat. Mitt självförtroende har fått sig en knäck. Här har man i åratal druckit vin av varierande kvalitet och pris och för det mesta kunnat avgöra om vinet är bra eller inte. Och nästa gång man träffar på samma vin har det första omdömet stått sig.

Men nu. Först en smygande tendens att många viner varit lite trista på sistone. En vag känsla, svår att ta på, som förstärktes av att ett och samma vin som druckits med ett par veckors mellanrum smakade helt olika.

Flaska 1: Middag med utskuren biff från Gnarp. Skysås med grädde och kokta grönsaker. Fylligt, kryddigt, bra tuggmotstånd och livsandarna tar djupa andetag.

Flaska 2: På väg hem från Stockholm med tåget med kollegan A. Han halar fram en flaska Picos och häller upp i SJ:s plastmuggar. Första klunken är OK, sedan lägger sig en grå, svettig yllefilt över hela tillvaron. Den smutsiga klass 2-vagnen, köttbullarna i plasttråget från restaurangen, vinet som växer i munnen.

Så jag sitter på tåget och inser att vinet som funkade så fint till middagen häromveckan nu är mediokert. Med lite distans till båda händelserna så kan jag också tycka att det är lite fascinerande att samma vin kan upplevas så olika.

I första fallet - helg, ledig dagen efter, avslappnad stämning, skön musik. I det andra, på väg hem efter en lång arbetsdag, trött, vardag.

Problemet - vad ger man för omdöme om ett vin som man haft så olika upplevelser av? Enda lösningen jag kom på var att prova vinet en tredje gång. Nervöst häller jag upp ett glas, snurrar försiktigt, doftar, tar en klunk, rullar runt lite i munnen, sväljer. Jo, det är bra. Det smakar mycket bär, har en fin kryddighet och inslag av choklad. Kanske inte riktigt så bra som jag tyckte första gången, men definitivt inte så dåligt som vid andra tillfället på tåget.

Därav min oro och skrivkramp. Så här kan det ju inte fortsätta - vi kan ju inte leva upp till vårt namn om det tar tre flaskor och flera veckors vånda att bara skriva om ett vin.