Dagens Vin

Semester

2010-06-09T08:20:00.004+02:00

Dagens Vin tar semester – det är mycket annat som trängs och vi hinner inte med oss själva just nu. Hoppas återkomma till hösten – om tiden och törsten finns.

Under tiden finns här över 250 texter om viner att kolla upp. Antingen genom att kika i kategorierna till vänster eller genom sökfunktionen överst till vänster på sidan.

Ha en skön sommar!

Canepa (94158, 57 kr)

2010-05-24T08:00:00.002+02:00

Ofta när jag stöter på ett vin jag inte gillar försöker jag ändå få det att funka. Till exempel genom att prova olika sorters mat till det. Eller att låta det stå någon dag eller två så att det får en chans att gå till sig.

Så gjorde jag också med det här. Det hjälpte inte. Trots att jag är uppspelt som ett barn för att jag snart ska åka till USA: träffa brorsan, åka helikopter, se Fredrik Ljungberg spela fotboll, bo på lyxhotell och dricka champagne, träffa vänner från förr (Alabama) och se helt nya platser (Las Vegas, Grand Canyon). Vad jag vill säga är att jag, just nu, är ovanligt vänligt inställd till det mesta.

Det hjälpte inte heller. Det här vinet är en tillfällig nyhet och det enda positiva man kan hitta är priset. Men det räcker inte. Det är tunt, det är outvecklat med lätt bismak av jäst och det är helt utan trevlig karaktär. Det finns mycket bättre viner i den prisklassen (kolla under Vardagsfavoriter).

Negroamaro Rosé 2009 (94281, 69 kr)

2010-05-21T07:55:00.002+02:00

Negroamaro Rosé från Apulien i sydligaste Italien (på klacken) lyckas förena en skön friskhet med en god bärig smak. Det är hallon, utan att vara för sött, örter utan att bli för torrt.

Som nästan alla roséviner passar det bra som en drink innan middagen, men det går också i hop med en Salad Niçoise och gjorde faktiskt inte bort sig till de citron- och pepparrotsräkor som Dagens Vin tävlar med i Tapas Challange, och som jag fått laga till några gånger den senaste veckan för att bjuda vänner och släkt - så att de vet vad de röstar på.

Har du inte röstat på vårt bidrag är det dags att göra det nu, här.

Pink Pet Rosé 2009 (6395, 65 kr)

2010-05-20T08:00:00.001+02:00

Dagens Vin sågade det ungernska Pink Hill i går. Dagens vin går i samma stil, både vad gäller namn och innehål. Pink Pet har en godissmak som övergår i en fadd och trist eftersmak.

Inte värt pengarna. Dessutom kommer det i pet-flaska, som i och för sig borde kunna passa till den här typen av picknickviner, men som i det här fallet är på tok för dyrt för att kunna matcha roséer i glasflaska med samma, eller lägre, pris.

Pink Hill Cabernet Sauvignon Merlot Rosé 2009 (94202, 57 kr)

2010-05-19T08:02:00.002+02:00

Debut för ett ungerskt vin på Dagens Vin. Och det är ingen imponerande sådan som ungrarna gör. Redan namnet borde kanske väcka varningsklockorna. Pink Hill för i alla fall inte tankarna till något kvalitetsvin.

Och tyvärr är det en trist historia, en konstgjord godisartat sötma och en fadd eftersmak.

Det finns många goda roséviner i årets sortiment. Pink Hill är inte ett av dem.

Gran Feudo Rosado (22501, 64 kr)

2010-05-18T08:00:00.001+02:00

Veckans rosétema fortsätter med en pålitlig spanjor. Det här är ett av de roséviner som finns hela året på bolaget. De flesta av Gran Fuedos kollegor finns ju bara under sommaren, då det bullas upp med en lång rad roséviner på hyllorna.

Gran Fuedo tillhör avdelningen lättsamma roséviner, men klara drag av jordgubbar. Gjort på Garnacha-druvor och blekt rosa i färgen.

Ett glas i väntan på grillen funkade fint. Men vinet ändå tillräckligt stramt för att klara sig bra även till den grillade laxen.

McPherson Cabernet Rosé 2009 (75011, 70 kr)

2010-05-17T07:58:00.003+02:00

Hurra! Rosésäsongen är här. Den senaste helgens värmebölja har lockat fram såväl gamla raggare med sina cabbar som soldyrkande picknickgäng i stadens parker. Själv firade jag sommarens ankomst med ett glas rosé på Casinots uteveranda.

Förutsättningarna är perfekta: Shortsväder, solglasögon, avslappnad stämning. "Sitt gärna i loungen", sa servitören och pekade på en hörna med låga soffor. Så det är klart att McPherson spelar i medvind redan från första klunken.

Vinet har en härligt ljusröd färg. Smaken är lättsam, lite smågodis, gelehallon. Perfekt som en drink - men kanske inget du tar till maten. På verandan med dess loja eftermiddagsstämning är det närapå perfekt.

Det här vinet finns bara i beställningssortimentet, men har du vägarna förbi Casinot och solen skiner så är det absolut värt att stanna till för ett glas rosé.

Provade faktiskt en annan goding i samma genre häromveckan, i tjänsten! Gjorde ett reportage om en gäng som lagade trerättersmiddag tillsammans i ett resturangkök. Vinprovning ingick också i kvällens aktiviteter. Liksom ett glas Beringer California Collection Zinfandel Rosé 2008 (72684, 75 kr) till fördrink. Även här ett saftliknande vin med härliga toner av hallon. Det vinet finns också i beställningssortimentet.

Tendral 2007 (2721, 115 kr)

2010-05-14T11:10:00.001+02:00

Vår vin-lärare Leif hade den goda smaken att bjuda på detta när vi hade avslutningsfest för kursen. Alla deltagare la en hundring var och sen köpte Leif vinerna. Cava, sherry och så detta maffiga rödvin.

Trots buffé, trots många goda smaker, både vad gäller mat och dryck, och trots att Tendral provades sist, utmärkte sig vinet som något alldelens extra. Bara doften får dig att lyfta. Här snackar vi maxat med intryck. Här finns frukt, kryddor, fat, choklad - allt i generösa dosor.

Tendral, fick vi lära oss, kommer från Priorat, ett distrikt nordväst om Barcelona som är på frammarsch. Priorat är ett av två områden i Spanien som har den högsta kvalitetsklassen. Det andra är Rioja.

Har provat ytterligare ett par flaskor Tendral efter detta och intrycket är det samma. Prislappen är i högsta laget, men ibland när du känner för att dricka något extra kan Tendral vara ett bra val.

Picos do Couto Reserva 2007 (6700, 88 kr)

2010-05-12T08:00:00.005+02:00

Jag har fått skrivkramp. Inte så att jag inte kan skriva längre. Jag skapar varje dag på jobbet och där flyter skrivandet på som vanligt. Men när det kommer till att skriva om vin har jag hamnat i en kris.

Min världsbild har krackelerat. Mitt självförtroende har fått sig en knäck. Här har man i åratal druckit vin av varierande kvalitet och pris och för det mesta kunnat avgöra om vinet är bra eller inte. Och nästa gång man träffar på samma vin har det första omdömet stått sig.

Men nu. Först en smygande tendens att många viner varit lite trista på sistone. En vag känsla, svår att ta på, som förstärktes av att ett och samma vin som druckits med ett par veckors mellanrum smakade helt olika.

Flaska 1: Middag med utskuren biff från Gnarp. Skysås med grädde och kokta grönsaker. Fylligt, kryddigt, bra tuggmotstånd och livsandarna tar djupa andetag.

Flaska 2: På väg hem från Stockholm med tåget med kollegan A. Han halar fram en flaska Picos och häller upp i SJ:s plastmuggar. Första klunken är OK, sedan lägger sig en grå, svettig yllefilt över hela tillvaron. Den smutsiga klass 2-vagnen, köttbullarna i plasttråget från restaurangen, vinet som växer i munnen.

Så jag sitter på tåget och inser att vinet som funkade så fint till middagen häromveckan nu är mediokert. Med lite distans till båda händelserna så kan jag också tycka att det är lite fascinerande att samma vin kan upplevas så olika.

I första fallet - helg, ledig dagen efter, avslappnad stämning, skön musik. I det andra, på väg hem efter en lång arbetsdag, trött, vardag.

Problemet - vad ger man för omdöme om ett vin som man haft så olika upplevelser av? Enda lösningen jag kom på var att prova vinet en tredje gång. Nervöst häller jag upp ett glas, snurrar försiktigt, doftar, tar en klunk, rullar runt lite i munnen, sväljer. Jo, det är bra. Det smakar mycket bär, har en fin kryddighet och inslag av choklad. Kanske inte riktigt så bra som jag tyckte första gången, men definitivt inte så dåligt som vid andra tillfället på tåget.

Därav min oro och skrivkramp. Så här kan det ju inte fortsätta - vi kan ju inte leva upp till vårt namn om det tar tre flaskor och flera veckors vånda att bara skriva om ett vin.

Van Loveren Chardonnay 2009 (94141, 79 kr)

2010-05-11T21:19:00.003+02:00

Dagens Vin är med och tävlar om Sveriges bästa tapas. I tävlingen, som heter Van Loveren Tapas challenge, slåss landets bästa matbloggare om att skapa en tapas som passar til Van Loverens Chardonnay.

Importören Concealed Wines har valt ut 100 bloggare och det känns ju smickrande att Dagens Vin har kommit med i detta sällskap, och lika självklart att skapa en tapas som passar till vinet.

Visserligen anar man att PR-makarna bakom kampanjen ser en chans att få mycket publicitet och uppmärksamhet, men det kan man väl bjuda på då van Loveren är ett gott vin. Generöst med frukt och drag av ekfat. Friska citrustoner kombinerat med inslag av mer tropiska smaker.

Dagens vin har därför skapat en munsbit som fångar upp den friska citrussmaken i vinet och vars sälta ger en fin kontrast till dess fruktiga eftersmak.

Handskalade räkor med crème fraiche, smaksatt med rivet citronskal, riven pepparrot och ordentligt med dill. Salt och peppar. En klick av räkröran på en bit lantbröd, garnera med en sked löjrom.

Även om vi nu skapat den bästa tapasen, så gäller det också att mobilisera så många som möjligt att rösta på oss. Så det är bara att gå in och rösta här. Nummer 19 - Citron- och pepparrotsräkor - är kandidaten du ska välja.

Vernus (6380, 99 kr)

2010-05-03T08:00:00.003+02:00

Ahh... lördag kväll, inget är inbokat, på bordet står fetaostfyllda biffar, där finns ungsbakad potatis och en tsatsiki, finglasen är framställda och minsann står där inte en karaff med vin också.

Ahh... vilken skillnad det är. På vin och vin. Drack en Trio dagen innan, ett helt okej vin, bra till och med (vi har skrivit om det förut), för sina dryga 80 spänn klart prisvärt, men... lägg på 15 kronor och du får det här i stället, det är något helt annat, en fyllighet och rundhet som smeker, lenar, där finns fatet och som extra krydda: en bismak/eftersmak av distinkt peppar! Det låter kanske tveksamt, men det funkar ypperligt. Det ger något annat, ännu en detalj, ännu en nyans som lyfter helhetsintrycket.

Ahh... det är gott! Vernus är en nyhet på bolaget, och det är ett kanonvin. Och de där 15 kronorna gör verkligen skillnad. Något att tänka på. Kanske inte en tisdag eller onsdag, men väl till helgen.

Tokolosh Merlot (2057, 74 kr)

2010-04-28T08:00:00.001+02:00

Sött. Första gången prövade jag det i påskas. Tänkte att det kanske var påskgodiset som vällde över brädderna och gjorde bedömningen orättvis.

Så jag höll tyst, och tänkte jag skulle prova det igen. Dessutom över två dagar, med mat och utan mat. Ändå: det är inte min grej. Inte unket, kväljande sött som många zinfandel, men ändå: något för sött. Lite för sött. För mig. Sötman kväver eventuella kvaliteter och jag kan inte urskilja vad vinet egentligen vill säga.

Aprutium 2008 (2331, 67 kr)

2010-04-26T08:01:00.003+02:00

Lagar mat och dricker ett glas vin samtidigt som jag skuttar runt i köket till The Len Price 3. De är verkligen engelska med sin energiska gitarrpop. Lyssna på I Don´t belive you så förstår ni vad jag menar. Inte helt lätt att stå still, eller hur? Låten är, liksom de flesta andra på skivan, bara drygt 2 minuter lång.

Det var Dagens Bit som tipsade mig om bandet. Inte vet jag om de håller i längden, men det är jävligt roligt för stunden.

Till detta ska läggas ett glas Aprutium, en inte helt enkel kombination. Ärligt talat är det ett blekt vin, som försvinner helt i bakgrunden om du spelar Len Price.

Lite orättvist för Aprutium kanske, men jag har också provat vinet till en vardagsmiddag med pasta och kyckling - och då kom det definitivt mer till sin rätt.

Aprutium är inget dåligt vin. Det är gjort på montepulciano och har lagrats på fat. Resultatet är ett vin med klara drag av körsbär men också ett inslag av gröna örter och vanilj från faten.

Men vilket vin som matchar Len Price återstår att se.

Petit 2007 (2720, 95 kr)

2010-04-23T07:49:00.001+02:00

Vissa dagar är lättare än andra. Sitter med ett glas Petit i näven och då kan ju den mest tröga dag plötsligt te sig ljus, men så är det inte. Inte i dag. Jag känner istället att jag inte förtjänar ett sånt här mottagande, vilken vänlighet att få smaka ett sånt välgjort vin. Trots att solen skiner, trots att bekymren just för stunden är få.

När smakar ett glas vin bäst? Varje gång, svarar lustigkurren. Men, handen på hjärtat, så är det ju inte. Beroende på humör, sällskap, dagsform, mat, musik och ett antal andra paramterar smakar ett och samma vin helt olika.

I det här fallet känns det som om det skulle krävas en lång och hård arbetsdag då man uträttat viktiga saker för att få ynnesten att öppna en flaska Petit. För det är ett vin som smakar ännu bättre efter en hård dag. Som verkligen kommer till sin rätt när den kan släta ut stressrynkan i pannan och få dig att se världen från ett litet ljusare perspektiv.

Men nu var det så att det var just detta 95-kronors vin som stod till buds, vare sig jag uträttat storverk under dagen eller inte.

Det är bara att gilla läget och inse att man är lyckligt lottad. Petit tillhör avdelningen fruktiga och smakrika viner, gjort med finess med en härlig doft, bra fruktighet och fin krydda.

Ändå blir det inte högsta betyg för Petit. Vinet är bra, mycket bra, men 95 kronor är också högt upp på Dagens Vins skala från 0 till 100, så då förväntar jag mig faktiskt något ännu ett snäpp bättre för att det ska bli full pott.

Gurra Gurra Creek (6302, 85 kr)

2010-04-21T08:00:00.008+02:00

Ett hotellrum i Umeå. Det är sen eftermiddag, jag har suttit i bilen i tre timmar, checkat in, duschat och har nu en knapp timme på mig innan jag ska vara någonstans.

Jag häller upp i Duralex-tandborstglaset (det är ju ändå fredag), kör i gång datorn, sätter I-tunes på random och slår mig ned i fåtöljen med utsikt över bakgården och sopstationen.

Jag är här bland annat för att gå på styrelsemöte. Tänka sig att jag skulle bli en sådan som sitter i en styrelse (ingen företagsstyrelse och ingen avlönad styrelse, men ändå en styrelse).

Men saker och ting förändras, och skönt är väl det. Även om jag nog anser mig vara ungefär samma person i dag som för, säg, 20 år sedan så gillar jag att jag gör saker i dag som jag förr kanske skrattade åt eller inte ens reflekterade över att man kunde göra.

Första låten: ”The River” med Dan Fogelberg, från Home free. Ja, livet är gott. Lutar mig fram, lyfter glaset, tar en klunk. Och sedan en till. ”Doves & stones” med Gary Louris och Mark Olson, ”Min dam” med SH!, ”Room for life” med Kate Bush. Och snart har den där timmen gått, flaskan är halvfull, dags att dra på sig kavajen.

Och vinet då? Ja, låt mig först säga att jag gillar utmaningar. Jag trivs med kärva personer. Jag föredrar dem som inte lägger sina liv på fat första gången jag träffar dem. Som kräver att man ger något för att få något i utbyte, som behöver tillit innan de vill kalla mig sin vän.

På samma sätt gillar jag viner som heller inte är insmickrande. De får gärna vara kärva, bjuda motstånd. Men, det är med viner som med vänner, jag vill att mitt tålamod ska betala sig. När jag övervunnet det där första motståndet, och visat att jag är att räkna med, vill jag ha en belöning.

Ofta brukar det vara så att viner med en kärv första ansats har den liksom för att sortera bort dem de inte vill slösa sin kvalitet på, medan vi som stannar kvar blir belönade i form av en oväntad arom, en i kontrast till kärvheten mjuk eftersmak, en komplexitet som växer sig varmare och varmare för varje klunk och öppnar dörrar när vi väl lärt känna varandra.

Men det gör inte det här. Det spelar svår bara på pin tji. Gurra gurra har inte täckning för det eftersom det inte kan backa upp det med kvaliteter. Så jag blir lite besviken, för länge trodde jag det var början på en underbar vänskap.

Viña Orosina Tinto Roble (95932, 86 kr)

2010-04-19T07:54:00.001+02:00

Söt, kväljande smak. Unken eftersmak. Redan dofter sticker i näsan. Jag har inget emot sött – jag gillar godis – men jag sitter inte och slevar i mig ur sockerskålen.

För att det ska funka måste sötman balanseras mot något: syrlighet, beska, smaker, vad som helst. Det gör den inte här. Det är svårt för smakerna att tränga igenom den söta hinnan. Och för det här priset går det bort. Det är nästan så jag längtar efter Chill Out.

Q-rious Viura Muscat Chardonnay 2009 (95839, 59 kr)

2010-04-16T07:43:00.000+02:00

Precis som Q-rious lovade kom VMC bland vårens nyheter i februari. Deras Semillon var bra, men jag måste säga att jag gillar denna bättre.

Vinmakaren Lars Torstensson står bakom vinerna. Han har också en mycket läsvärd blogg, Vinifierat, där man bland annat kan läsa hur det gått till när han blandade ihop detta vin.

Och det här är väl ett bevis på att herr Torstenssom kan sin sak. Han har tagit tre druvor, viura,muscat och chardonnay och förenat dessa till en skön helhet.

Och så kostar det bara 59 spänn. En nyhet som bara finns på hyllorna under våren, så skynda till bolaget och fynda innan det försvinner.

Casa Santos Lima Syrah 2008 (6298, 87 kr)

2010-04-14T07:55:00.000+02:00

Släktmiddag i en fjällstuga i Sverige. Trötta barn och vuxna efter en hel dag i backen med is, regn, hagel och obefintlig sikt. Har precis, på ett skrynkligt, välanvänt gammal A4-papper, läst om när Karl XI passerade här på sin väg hem från Norge (Ja, vi är i Storhogna).

Till tacogratängen ett något för välkylt rött vin. Svärfar nickar gillande. Och visst, det är inget fel på det här vinet. Lite svag eftersmak (kan bero på temperaturen), lättdrucket, oförargligt; kanske just så mycket utmaning som man klarar av i rådande situation.

Jag köpte ett helt gäng av vårens nyheter senast så när jag sitter där vid matbordet minns jag inte vad det kostade. Vilket jag gillar: omedvetet tror jag att man styrs mycket av prislappen även om få skulle erkänna det.

Och så tänker jag: kostar det 70 kronor är det helt okej, då gillar jag det, kostar det 80 är det inte prisvärt. För även när temperaturen, både i stugan och i glaset, har stigit gör det inte mycket väsen av sig. Ett anonymt vin.

När jag skriver det här har jag ännu inte kollat facit. Nu gör jag det.

Hoppsan. Nä. För de pengarna finns bättre viner.

LS Chardonnay 2007 (2680, 59 kr)

2010-04-12T08:02:00.001+02:00

För att platsa i avdelningen vin-vid-spisen, krävs vissa specifika egenskaper. Du får inte vara för påstridig, inte sticka ut och inte vara besvärlig.

När jag lagar fisk är ett enkelt, fruktigt, torr vitt vin som LS nästan oumbärligt som kamrat i såsen och som kamrat vid spisen. I en match mot mer muskulösa kamrater skulle LS framstå i all sin enkla blekhet, men här ensam med kocken blir det en mjuk klapp på kinden, en ljuspunkt, ett privilegium för kocken.

Men när det är dags för middag korkar jag upp något annat.

Så här gör du den godaste vitvinssåsen:

Sjud fiskfiléer tillsammans med 1 dl vatten, 2 dl LS och en fiskbuljongtärning. Ta upp fisken när den är klar och håll varm. Koka ihop såsen så att bara en tredjedel återstår. I med en burk crème fraiche och en knivsudd cayennepeppar. Koka någon minut till. Servera fisken med sås och kokt, pressad potatis.

Palazzo (2009, 49 kr)

2010-04-09T07:45:00.003+02:00

Det här är en av aprilnyheterna. Ett vin gjord på en mix av tre olika druvor. Som så många andra. Men...

Det häpnadsväckande med det här vinet är inte vinet i sig, det är priset. För 49 kronor får du ett vin som i alla fall jag inte kan skilja från de flesta 70-kronorsviner.

Det är imponerande. Det betyder inte att det är ett fantastiskt vin, utan att det är ett väldigt prisvärt vin. Att få så mycket smak och doft och mognad och nyanser för de pengarna, det har jag aldrig varit med om.

Det funkar utmärkt som pratvin vilken vardag som helst, och gör heller inte bort sig till inte alltför krävande maträtter.

Och mycket riktigt har det också hyllats till höger och vänster. Och förstås lyfts fram som ett alternativ till lådvin (eftersom vinskribenter per automatik måste försöka få folk att sluta dricka lådvin, det hör till anställningskraven...). Och jag håller med. 49 spänn flaskan är väl ungefär vad lådvinerna kostar, men jag har aldrig druckit ett lådvin som varit i närheten av det här.

Klockrent, alltså. För det priset. Och till och med att det sopar banan med en del andra, klart dyrare konkurrenter. Å andra sidan finns det också många, inte alltför dyra viner, som spöar skiten ur det här. Men inget som kostar 50 spänn.

Atelier Syrah Cabernet Sauvignon (2323, 77 kr)

2010-04-07T07:48:00.000+02:00

Dagens Vin bjuder på det första grekiska vinet. Grekland är inget stort vinland på Systemet. Jag tror att det här är det enda röda grekiska vin som finns på mitt bolag. En snabb sökning på monopolets hemsida talar om att det totalt finns tre under hundralappen i sortimentet.

När nu grekerna får chansen i hyllan - vad bjuder de på då? Trist nog ungefär detsamma som alla andra. Syrah-Cabernet i skön förening som ger ett vin smockfyllt med bär och kryddat med en nypa fat. Du har druckit det förr, smaktypen kallas fruktig och smakrik, och du kommer att dricka det igen.

Atelier gör ändå sitt jobb på ett bra sätt. Det bjuds inte på några överdrifter, utan körs säkert i mittfåran. Men inte känner jag mig förflyttad till Grekland. Kan jag inte få ett vin som är typiskt grekiskt istället?

Aprutium (2331, 67 kr)

2010-04-06T08:05:00.001+02:00

Utan mat och oluftat smakade det här vinet surt och outvecklat. Till en chokladtryffel med ingefärasmak höjde det sig ett rejält snäpp. Men så fort tryffeln var slut störtdök det igen. Vi snackar ett plus här.

Nu ska det få stå en dag eller två. Sedan ska jag testa det till en bit mat som, enligt Systembolagets rekommendationer, borde passa till det. Så ska vi få se vad som händer.

Paus. Kväll blir till natt blir till dag blir till natt blir till dag och kväll igen. Ridå upp.

Och genast har vinet byt skepnad; iklädd sig en helt annan kostym. En glad gamäng, inte störande insmickrande utan full av integritet och karisma; en integritet och karisma som inte stöter bort, utan tvärtom bjuder in. Och plötsligt blir det en sådan personlighet man gärna vill bli vän med. Plötsligt ter sig de 67 kronorna som väl investerade pengar.

Och allt som behövdes var två dagars vila tillsammans med en viss syresättning och en middag som matchar detta, trots allt, enkla vin väl. I det här fallet en ungsstekt lax med pressad potatis och en tomat- och mozarellasallad med bakade körsbärstomater.

Pulpit Rock (2063, 68 kr)

2010-03-31T07:55:00.005+02:00

Vår plats var plats nr 68. När vi kom fram var det mörkt. Raden av husvagnar smälte samman mot den becksvarta bakgrunden av förmodad fjällbjörk. Men vi hade fått tydliga instruktioner och snart hade vi – nyfikna och ivriga som barn i godisfabriken – installerat oss.

Jag är 43 år gammal och skulle snart bo i husvagn för första gången i mitt liv. Det skulle bli roligt; intressant framför allt.

Två dygn senare funderar jag kring de familjer som bor på det här viset vecka efter vecka, vinter som sommar: de måste vara otroligt bra på konflikthantering! Det var mysigt, men man är verkligen uppe i varandra hela tiden, och efter två dagar var jag nöjd. (Och hur idkar man vuxenumgänge när man bor så här? Vilken är hemligheten för att komma till?)

Första kvällen, samlade runt det ihopfällbara träbordet av plast, på TV:n finalen av Let's Dance och på bordet Yatzy-tärningar. Till detta förstås ett vin.

Jag funderade länge på vad som skulle passa när dunk inte är ett alternativ. Så fann jag det: vin på PET-flaska! Det måste vara det ultimata för en kväll i husvagn på en fjällcamping. Med facit i hand kanske vinet kommit mer till sin rätt om vi även druckit det ur olikfärgade plastmuggar från Ikea. Men den här vagnen var välsorterad, det fanns vinglas (och TV och stereo!).

Alltså drack vi vinet som om det skulle varit ett ”riktigt” vin; med de förväntningar det bär med sig. Det var dumt gjort. Det var ett skitvin. Tunt, blaskigt, outvecklat med noll doft och helt befriat från eftersmak. Lättdrucket, visst. Gott? Inte det minsta.

Och jag fick, tyvärr, mina fördomar bekräftade. Kväll nummer två drack vi ett 80-kronorsvin ur glasflaska. Vilken skillnad! Husvagnen skimrade!

Oveja Negra Reserva Pinot Noir 2008 (95764, 79 kr)

2010-03-29T07:45:00.004+02:00

Dagens Vin har i all tysthet fyllt ett år. Det första inlägget på denna blogg gjordes i mars 2009 och handlade om Senori o de los Llanos. Nu, ungefär 243 inlägg senare, har såväl godsaker som bottennapp passerat revy. Bottennappen har faktiskt varit fler än de riktiga höjdarna, 30 mot 15, men de allra flesta vinerna har ändå fått godkänt eller mer.

Många av vinerna hamnar i Bill Scanlon-kategorin, döpt efter tennisspelaren som ingen minns idag. Det handlar om habila viner som ödmjukt gör sitt jobb utan att göra något större väsen av sig. Viner som du glömt bort vad de hette nästa gång du är på bolaget.

Oveja är ett sånt vin. En Pinot Noir som bjuder upp till dans – men inte skakar om dig. Men en svängom till en stilla foxtrot bjuder hon på. Den för druvan så typiska bärigheten finns där, läs jordgubbssaft, och en kryddig lite eldig eftersmak. Som att du känner värmen från den du dansar med, vilket får dig att slappna och bara följa med i rytmen. Men det blir inget mer än en dans.

Oveja har fått fina recensioner i pressen och visst lyser det upp en grå marsdag och ger i alla fall pengarna tillbaka.

Cappello di Prete (2727, 79 kr)

2010-03-26T08:00:00.003+01:00

Dagens Vins jury, som för dagen består av mig själv samt den aldrig tillräckligt ofta närvarande C. (jobbet tar mycket tid för henne just nu), fastnade för det direkta tilltalet, den kaxiga och självsäkra stilen och, inte minst, för de egensinniga utspelen.

Capello di Prete betyder prästens hatt och kommer från Salento i södra Italien. Druvan är Negro Amaro ohc vinet har rejält med frukt, lingon och körsbär, samt en tydlig kryddighet - kaffe och sötlakrits - som vill ta över hela anrättningen. Fast om det sistnämnda var jurun inte riktigt överens. C. tyckte att eftersmaken enbart var angenäm.

Det är ett vin som håller dig vaken. Något att ha med på en vinprovning som en färgstark gisslan för att visa hur variationsrik och förunderlig vin som dryck kan vara.

Gillar du kryddiga, mustiga viner så är Capello ett bra val. Jag tycker att det är gott - men just i dag orkar jag bara ett glas.

Marqués de Cáceres Crianza (2734, 93 kr)

2010-03-24T08:00:00.004+01:00

Vi kom hem från Kanarieöarna i förra veckan. Och ja, det blev ju en del vin. Följande lärde vi oss snabbt: att beställa in ett glas av husets vin – vare sig det gällde rött eller vitt – var ingen god idé. Beställde man däremot in en flaska för mellan 13 och 16 euro fick vi ett helt okej vin. Klart mycket mer prisvärt än vid ett restaurangbesök hemma.

Och så köpte vi förstås hem ett par flaskor till lägenheten från affären. Måste ju ha nånting att göra de ljumma kvällarna på uteplatsen sedan barnen somnat. Jag gjorde som hemma, höll mig till prisklassen 70–100 kronor. Men där fick jag faktiskt en känsla av att Systemet var mer prisvärt – något som skulle visa sig stämma.

Det dyraste (dryga hundralappen) fick vi med oss hem. Så går det när man sparar det bästa till sist (dum regel). Vi drack det i helgen och försökte febrilt återskapa känslan från semestern. Det gick sådär. Och inte var vinet speciellt bra heller. Men vi tröstade oss med exklusiviteten: vi var övertygade om att vi var de enda i Sverige som drack det där vinet just då.

Döm om min förvåning när jag häromdagen går på Bolaget och plötsligt blir stående framför en hylla där ett tiotal flaskor står uppradade. Den där etiketten känns bekant... Och till råga på allt för 93 spänn!

Det var som sagt inte speciellt roligt. Inte för de pengarna. Det var inget fel på det men jag skulle ha svårt att skilja det från ett 75-kronorsvin. Det saknade de där sakerna som brukar kännateckna ett dyrare vin: markant lockande doft, lång eftersmak, den mjuka, runda och fylliga smaken.

Beaujolais-Villages Les Granits 2009 (95838, 65 kr)

2010-03-22T07:46:00.001+01:00

Ännu en av vårens nyheter som släpptes i februari. Villages är snäppet ovanför Beaujolais Nouveau i lagringstid, och även om jag gillar lättare röda vinare, så är detta inte särskilt roligt.

Smaken av skumbananer finns där, om än inte lika tydlig som hos en Nouveau. Och tyvärr finns där inte mycket mer än denna något konstgjorda smak som sticker ut och gör att man vill hälla vinet direkt i slasken.

Ok, om jag backar och försöker vara snäll och ger Villages en chans till innan den sorteras in i avdelningen hopplöst trista viner så finns där lite jordgubbar i smaken som inte är helt fel. Villages är saftig och lättsam men också snabbt glömd.

Villages blev en långkörare på diskbänken hemma hos mig efter det första smaktestet. För trots att jag gjorde flera attacker mot den så räckte flaskan väldigt länge – vilket inte är något gott betyg. Och slutligen åkte den faktiskt i slasken.

Les Chemins de Bassac Pinot Noir 2007 (95774, 115 kr)

2010-03-19T07:50:00.002+01:00

Dagens Vin bjuder på ännu en god Pinot Noir, liksom Redtree tillhör den februarinyheterna som ska räcka hela våren.

Jag har mer och mer börjat gilla viner som inte matar på med massor av tanniner, öser på med fruktighet och eldar på med en hög alkoholstyrka. Kanske har det med årstiden att göra men visst är det lätt att gilla Les Chemins och andra Pinot-viner, vilka är ett tema för februarisläppet.

För Les Chemins är en riktigt härlig bekantskap. Smaken av hallon finns där som hos mången Pinot – men den är också ovanligt kryddig, vilket ger en underbar och lite överraskande eftersmak.

Hur som helst, när vårsolen skiner – och ljuset har återvänt – så känns det helt rätt med en fin Pinot Noir till maten. Serverade denna till tunna skivor innanlår av nöt från Gnarp (lövbiff kan man väl säga), en gräddig skysås, pressad potatis, lite vinbärsgelé och en god grönsallad. Njutbart!

Jämförelsen med Redtree är oundviklig – trots allt kostar fransmannen tjugo spänn mer och för den extra pengen får man visserligen lite mer spännande kryddighet i smaken, men visst väljer jag lika gärna utmanaren från Kalifornien som bjuder på en i stort sett lika utomordentlig upplevelse.

Räkna inte med att det blir något över om du korkar upp en flaska Les Chemins.

McPherson Chardonnay (16445, 65 kr)

2010-03-17T07:47:00.000+01:00

Jag gillar att stå vid spisen. Jag gillar det så pass mycket att jag när en hemlig dröm om att få bli hemmafru. Tänk att få vara hemma hela dagarna, göra långkok, baka matbröd, sylta och safta, sitta på verandan i vårsolen med en kopp kaffe medan jag väntar en steken bakas i ugnen.

Fast jag vet att jag aldrig kommer att bli hemmafru. Jobbet på Journalisthuset är trots allt alldeles för roligt för att jag skulle vilja sluta med det.

Men jag har faktiskt startat en ny verksamhet, Klok Mat. Där knåpar jag ihop en matsedel varje vecka. Utgångspunkterna är följande: Fem middagar för 4-5 personer. Vardagskäk som tar högst en halvtimme att laga, bra råvaror, undvik hel- och halvfabrikat, variera med kött, fisk, fågel och vegetariskt. Dessutom måste jag hålla en budget.

Kassen kostar 645 kronor per vecka inklusive plockning och hemkörning och Klok Mat finns i Göteborg, Mölndal, Kungsbacka, Sundsvall, Timrå och Härnösand.

Och det går bra! Antalet kunder har redan passerat hundra och ökar varje vecka. Kolla in hur det funkar på klokmat.se.

Åter till spisen. McPherson är ett spisvin tycker jag. Ett vin att ha i fisksåsen, men först naturligtvis provsmaka för att kontrollera smaken. Jådå, friskt och fruktigt precis som ett bra vitt matvin ska vara. En liten smula ekfat, men inte så att det stör, bara som en knivsudd kryddighet.

Har fått bra betyg i Allt om Vin och jag kan hålla med att man får mycket vin för pengarna. Något att smutta på i väntan på middagen.

Parallèle 45 Côtes du Rhône 2007 (22800, 99 kr)

2010-03-15T07:42:00.004+01:00

En besvikelse. 99 spänn för ett vin som smakar målarburk. Det blir lite bättre när det får luftas rejält, och det blir ytterligare ett snäpp bättre när det får brottas med en rejäl gryta, och ytterligare ett snäpp mer drickbart med en bit ädelost där sältan i osten nästan trollar bort den skarpa eftersmaken, men ändå - långt ifrån ett hundrakronorsvin.

Det börjar bra med blåbär, björnbär, lakrits och kryddor. Grenache och syrah i fin förening - jag gillar Rhoneviner.

Men sedan händer något. En inte alls speciellt angenäm smak av plastfärg tar över och saboterar den fina fruktiga och kryddiga smaken du har i munhålan.

Det känns ungefär som när min lokaltidning lovar att satsa på journalistiken genom att dra ner antalet sidor på vardagarna. Snopet.

Rolling Chardonnay (6589, 72 kr)

2010-03-12T07:51:00.002+01:00

C. har varit på Bolaget. Bland annat köpte hon en fantastiskt Pouilly-Fumé (2227, 139 kr). En klar femma - fast egentligen spelar Pouilly-Fumé ju i en superelitdivision ovanför de viner vi brukar skriva om.

C. hade också den goda smaken att köpa en flaska Rolling oekad chardonnay. Vinet med den snygga etiketten med den cyklande damen har ett innehåll som är väl värt sina 72 spänn. Det är inte en upplevelse i klass med Pouilly-Fumé, men ändå ett mycket trivsamt vin.

Gjort på 100 procent Chardonnay från i snitt nio år gamla stockar i vingårdar på något berg i Australien på 570 till 600 meters höjd. Smaken är härligt frisk med klara inslag av päron och bra syra. Lägg till en näve tropiska frukter - jag känner mango - och rejäla toner av citrus. Rätt hygglig eftersmak också. Bjud som det är före maten, eller till fredagsräkorna.

Det här vinet har inte omnämnts tidigare på Dagens Vin, även om redaktör Stickler faktiskt fick en passning från mig om det här vinet redan i höstas. Nu är han i alla fall befriad från sitt uppdrag.

Viu Manent Reserva (96239, 89 kr)

2010-03-10T08:00:00.003+01:00

Åkte till Övik på jobb häromdagen. Ett par timmar ensam i bil, med bra stereo. Jag tycker om det. Lyssnade på Genesis ”...and then there were three”. Det är en av dem. Det finns den och några till. Blondie ”Eat to the beat”, Rod Stewart ”A night on the town”, Gasolin' ”Live i Skandinavien”. Och kanske någon till, men fler är de inte.

När jag lyssnar på dem förflyttas jag 30 år bakåt i tiden. Till slutet av 70-talet, när jag som 13–14-åring sitter i mitt rum, vid skrivbordet. Jag lägger förmodligen patiens, det gjorde jag mycket (det var en rätt ensam tid), jag kan både se mig sitta där och se hur rummet såg ut från mitt perspektiv. Jag kan till och med känna hur det luktade i rummet, och jag vet precis hur jag kände mig: lite vilse och sorgsen men ändå ganska nöjd på något märkligt vis. Vemod är ett bra ord.

Det är inte nostalgi. (Är det nostalgi jag vill åt är det andra skivor som gäller. Då lyssnar jag på något som sätter ner mig i ett 1986, ett 1988 eller ett 1990. Och då kommer det där lilla stinget; tänk om världen låg så där öppen igen, tänk att vara så ung igen, tänk att få vara så snygg igen!)

Men det här är bortom nostalgi. Det är så nära ett ”födslominne” jag kommer. Ja, jag tror att mycket av den person som är jag föddes ur det där rummet, ur den där känslan av vemod, till och med ur den där musiken.

Och att en tidig morgon rulla över Höga kusten-bron i det här magnifika vinterlandskapet och lyssna på ”Snowbound” på mycket hög volym – det borde alla få uppleva.

Allt det här har naturligtvis inte ett skit med det här vinet att göra. Jag har slut på vintexter. Soppatorsk. Ska åka till Kanarieöarna en vecka och tanka.

Men det är ett bra vin. Kvalitet. Smakar bra framför TV:n men ännu bättre när det får bre ut sig med lite mat.

J.P. Chenet Cabernet-Syrah (12808, 59 kr)

2010-03-08T08:04:00.003+01:00

Dagens Vin har en kompis, vi kan kalla honom M. M. och jag har båda avlagt prov för munskänkarnas ettbetygskurs, som består av praktik och teori.

Teorin fixade vi båda och praktiken var egentligen inte heller så svår. Bland annat gällde det att skilja 59-kronors J.P Chenet från en 150-kronors Crozes-Hermitage. Fast vi visste inte vad det var i glasen – vi skulle bara hitta kvalitetsvinet av de två.

Jag ska inte säga hur det gick för M. men jag är i alla fall en av dem som klarade provet.

J.P Chenet är en av bolagets storsäljare som mest är känd för sin sneda flaska. Innehållet är ett fruktigt, lättdrucket vin med mycket liten doft och kort smak. Min svärmor bjuder ofta på detta när vi har familjemiddagar. Bara det en stor förändring mot tidigare då hon på sin höjd kunde bjuda på folköl.

Och J.P fungerar faktiskt bra till svärmors husmanskost, som köttfärsbiffar som puttrat i sin sky eller stek med brunsås.

Men visst är det något helt annat att dricka en fullödig Syrah från Rhône-dalen, eller hur M?

Vicar's Choice Sauvignon Blanc (12000, 85 kr)

2010-03-05T08:03:00.004+01:00

Jag är en lycklig man. Två helger på raken har jag blivit bortbjuden och fått avnjuta god mat och goda viner i mängd. Tack för det L. och A. samt J. och A!

Till och med så att i det ena fallet hade värdparet ansträngt sig för att hitta viner som passade för den här bloggen, så att jag skulle ha något att skriva om.

Det här är ett av vinerna som passerade min gom och som jag fastnade särskilt för. Vi vet ju att nyazeeländarna är duktiga på Sauvignon Blanc. Stoneleigh har vi hyllat tidigare med högsta betyg och Vicar's Choice är nästan lika bra fast 15 spänn billigare.

Vi avnjöt den till Chevré Chaud på en bädd av grönsallad – jag blir salig bara jag tänker på det, vilket kanske är passande med tanke på vinets namn.

VC har en bra syra som skapar en uppmuntrande friskhet, härlig frukt med inslag av citrus och en knivsudd tropisk touche, mango. Dessutom en bra eftersmak som gör att man undrar om kyrkoherden tagit hjälp från ovan när han skapade detta. Köpläge!

Lycka, vad är det? Ja, tydligt är att det förändras med åren. I dag är jag fullständigt nöjd över att få sitta med goda vänner över ett glas Vicar's och prata om ditt och datt, livet, barnen, musik eller vad som nu faller oss in.

Vad skulle den unge 20-årige rebellen som jag en gång trodde att jag var säga om han fick se mig nu?

Velletri (22314, 89 kr)

2010-03-03T08:00:00.004+01:00

Drack det här under två kvällar. Den första kvällen var ingen hit. K tyckte det smakade (för mycket) körsbär, jag tyckte detsamma; alldeles för fruktigt.

Senare kom vi på att det faktiskt kunde bero på gummibjörnarna vi åt till.

Alltså ogiltigförklarades den första bedömningsrundan. I slalomtermer skulle man kunna säga att det första åket ställdes in på grund av funktionärsmiss. Och på så vis vinner André Myhrer OS-guld! Simsalabim.

Dagen efter, till en bit mat, var det ett helt annat vin. Väl utvecklat, bra smak. Det smakade gott, helt enkelt. Detta trots den fula flaskan med den förvridna halsen (J.P. Chenet-varning!). Synd, för det sänder ut fel signaler. Det här vinet förtjänar lite mer klass på förpackningen.

Chill Out Music Cabernet Sauvignon (12098, 62 kr)

2010-03-01T08:06:00.003+01:00

Chil Out Music lanseras, föga förvånande, med musik. Skräddarsydda playlists på Spotify ska få köparen att komma i rätt stämning. Det finns tre olika listor: för förfesten, festen och efterfesten.

Kul idé, men trots en del bra låtar är helheten ganska trist. Förfestmusiken känns mer som en tebjudning, festmusiken är lika festlig som ett gäng vattenkammade småpojkar på väg till söndagsskolan. Efterfesten har jag inte hunnit med. Jag orkade inte vara vaken så länge.

Tips till den så trendige marknadsföraren av Chill Out: Varför inte hämta musiken från samma land som vinet, det vill säga Sydafrika. Det vore häftigt. Fast det är klart, inte skulle själva vinet bli bättre för det.

För sanningen är att musiken är rena höjdaren jämfört med vinet. Stumt och träigt, det händer liksom inget. Den berömda sydafrikanska rökigheten känns mest som någon kemisk tillsats. Frukten är fadd, smaken intetsägande. Vem vill dricka detta?

Solombra Malbec Syrah 2009 (97484, 69 kr)

2010-02-26T08:06:00.001+01:00

Är detta Razas lillasyster? Raza som vi på Dagens Vin tidigare usett till det bästa ekologiska vinet.

Solombra påminner mycket om Raza, samma druvor, samma smakpalett och dessutom ekologiskt. Vinerna kommer dessutom från samma tillverkare.

Solombra är ju extra intressant eftersom det kostar under 70 spänn, en dryg tio billigare än Raza alltså. Nu är det länge sedan jag drack Raza så någon direkt jämförelse mellan vinerna kan jag inte göra.

Solombra är en av våren nyheter som släpptes den 1 februari. Det är ett mycket fruktigt vin, smaken ungdomlig, det vill säga ganska kort, med tydliga drag av choklad i eftersmaken. Klart prisvärd.

Las Moras Reserve Sangiovese (95833, 79 kr)

2010-02-24T08:20:00.001+01:00

Comeback på gubbinnebandyn efter sex månaders stukad fot-uppehåll. Jag har längtat! Och foten kändes som formen – instabil.

Men oj vad kul det var. Efter en halvtimme verkade foten mest befinna sig i chocktillstånd: vad fan var det som hände? Men den höll. Småvärkte och var trött, men hel.

Hem sedan. Och K:s goda specialköttbullar i tomatsås med ris framför tv:n – lagom till damernas ski cross. Kroppen helt slut, värd en belöning. Och det är klart vinet smakar gott då.

Till råga på allt hade jag samma dag bokat in 2 (två!) resor: en till Gran Canaria och en mot – Las Vegas! Samtidigt som jag läser Agassis självbiografi. Sämre tisdagar kan man ha.

Men hur bra är vinet egentligen? Jorå, helt okej. Ett stabilt vin, med fin eftersmak. Men kanske lite försiktigt. Inga överraskningar, inga vurpor. Lagom av det mesta. Det funkar. Men mer än en trea kan det inte bli.

Antè Barbera d'Asti (32335, 89 kr)

2010-02-22T07:57:00.002+01:00

Dagens Vin bjuder på ännu ett vin från Norditalien lite i samma stil som favoriten Barbera d´Alba. Druvan är den sammma, barbera, och distrikten ligger grannar i Piemonte. Och även smakmässigt ligger vinerna nära varandra. Det är kryddigt och frisk, körsbärstoner och örter.

Hade vänner över på middag och serverade Anté till kalvsteken. Klockrent! Friskt men ändå fullmatat med en lång bärig smak och inslag av solvarma grässlänter. Känslan är ändå att Barbera d´Alba skulle korsa målsnöret först i en direkt duell.

Anté har nyligen bytt etikett, det hette tidigare enbart Barbera d´Asti - men vinet är detsamma. Och enligt importören är det bolagets mest säljande Barbera i prisklassen 80-120 kronor.

Redtree Pinot Noir 2008 (95929, 95 kr)

2010-02-19T07:53:00.002+01:00

Redtree Pinot Noir är vinet som skapat uppståndelse bland bloggvänner i USA, sedan James Laube på Wine Spectator jämfört det med betydligt dyrare Pinot Noir-viner (man måste vara medlem för att kunna läsa). Hans poäng är i alla fall att Reedtree, som kostar 8 dollar i USA, står sig i konkurrensen med 20-dollars viner på samma druva.

En av de som följt och kommenterar diskussionen är Atlanta Wine Guy. Han är inte superimponerad men skriver en fin liten haiku (!) om vinet.

Vill ni se en glad jänkare som provar Redtree och samtidigt berättar historien om varför det är så upphaussat, kolla in den här rullen på Youtube.

Nu har Redtree kommit till Sverige och är en av vårnyheterna som släpptes på bolaget i februari. Jag fick en flaska av ett par vänner som kom över på middag häromdagen. Det blev inte provat då, eftersom en konsert med Thåström tvingade fram ett snabbt upbrott efter middagen.

Men flaskan stod kvar på diskbänken och när jag i går testade blev jag alldelns tagen. Vilket vin!

Färgen är lite blek på typiskt Pinot-manér. Doften är ganska enkel, mest röda bär. Men smaken, smaken är förbluffande god. Härliga hallon i massor, dessutom en fin kryddighet som gör Redtree till något alldelens extra.

I USA kostar den åtta dollar. På bolaget hamnar priset på 95 kronor så det lär inte bli samma rusning till bolaget eller till kommentatorsfunktionen på din favoritvinblogg för att hylla Redtree som ett fynd.

Tog ett glas i dag igen och det är fortfarande lika gott. Jag är kär!

Ichanka Bonarda 2009 (97696, 57 kr)

2010-02-18T08:24:00.003+01:00

Det här vinet är som Marcus Hellner: går ut stenhårt för att sedan krokna och knappt ta sig i mål.

På samma sätt som Hellners unga kropp ännu inte är färdig/redo för den kvalitet han krävde av den, är det här vinet inte redo att matcha de anslag det ger.

Det smakar mustigt, kryddigt, kärvt. Först tänker man oj, wow, det var som fan.

Men snart faller det ganska platt. Komplexiteten det först ger sken av ebbar ut, eftersmaken är trubbig, kärvheten slår kärv på sig själv.

Och sedan man ställt ifrån sig glaset tänker man att det var ju ett bra försök i alla fall. Det är helt enkelt för billigt. Och det försöker ge sken av att vara något annat än det är.

Friskt vågat, hälften vunnet. Precis som Hellner. Bra inställning. Men några medaljer ger den inte. Då måste kvalitet till också.

Arthouse Viognier Chenin Blanc Sauvignon Blanc 2008 (2042, 79 kr)

2010-02-17T08:01:00.000+01:00

Feta, soldränkta smaker av aprikos från Viognier, krispigt och syrligt från Chenin Blanc-druvan samt en fräsch blommighet och limetoner från Sauvignon Blanc. Dessutom diskret träbehandling i små franska fat som ger längd och balans.

Låter gott va? Det är en översättning av säljtexten på baksidesetiketten av Arthouse - en av alla dessa prisvärda sydafrikanska vita viner.

Det här är vinet som inte viker ner sig mot en chilikryddad ceviché. Det här är vinet som står pall mot en packe färska räkor med aioli. Potent var ordet.

Namnet Arthouse kommer sig av att Juno Wines i Paarl som gör vinet även har ett konstgalleri. Och de verkar ju kunna skriva också ...

Barbera d'Alba 2007 (2365, 89 kr)

2010-02-16T07:59:00.004+01:00

Jag har varit duktig (och underförstått förtjänar jag ett glas vin fast det är mitt i veckan). Jag har varit duktig och varit på återvinningsstationen - den moderna människans främsta träffpunkt (alltid stöter man på någon där som kommenterar de klirrande kassarna med någon syrlig replik om mitt vindrickande. Fast de har ju rätt - många flaskor blir det eftersom jag konsekvent nobbar box).

Men nu har jag alltså varit duktig och slängt en massa skräp som sedan länge svämmat över både under diskbänken, under trappen och i skafferiet och hotat den ömtåliga jämvikten i vårt hem. Det goda samvetet mår extra gott - lite prydligare hemmavid och dessutom allt sorterat på rätt ställe så att det kan återvinnas.

Men nu har jag alltså varit duktig och får ta mig ett glas vin. Det blir en Barbera d´Alba - en norditalienare från Piemonte. En frisk och bärig yngling med körsbärsrosor på kinderna och solsken i blick. Barbera d´Alba är en pålitlig kamrat som fixar det mesta. Utmärkt till den limekyssta rosmarinkycklingen, finfin att bara slappna av med ett glas efter maten och excellent som en liten belöning efter en jag-har-gjort-min-plikt-som-medborgare-utflykt.

Drostdy-Hof Cape Red (12038, 64 kr)

2010-02-15T07:05:00.003+01:00

Ett halvtaskigt vin är inte alltid ett halvtaskigt vin.

Om man, som jag, dricker det tillsammans med en mycket viktig vän, kan det vara något helt annat.

Framför allt som jag längtat så efter att få träffa min vän, som gått igenom helvetet den senaste månaden. Det mest skrämmande av allt: en olycka drabbar ens barn och man är helt maktlös. Man kan bara leva i sviterna av det som hänt men inte göra det ogjort hur mycket man än försöker. Det enda man kan göra är att vara där, försöka göra det bästa av situationen med hjälp av knivskarpt fokus och gränslös kärlek.

Sådant var läget. Men när chocken lagt sig, och kanske en viss insikt om att det kunde varit än värre, och – framför allt – en någotsånär välgrundad förhoppning om att det kommer att bli bra, så kan man/behöver man komma ifrån en stund, koppla av, prata om något annat, umgås.

Så där satt vi, på Bishops Arms. Och eftersom jag är rebell beställde jag in ett glas vin. Det var eftermiddag och vi pratade, skrattade lite till och med, käkade av korvtallriken med nachos och ost och salsa, och ett glas blev två. Och det var gott. Trots att det inte är det. Inte om man jämför. Egentligen. Om ni förstår vad jag menar.

Sen kan man ju tycka att de borde skämmas lite grann, de på Bishops, som för ett glas tar ungefär vad hela flaskan kostar på bolaget. Även om man kallar det för husets vin kan man ju i alla fall gå upp några tior i prisklass. Kan man tycka. Men även det är, i sammanhanget, helt irrelevant.

Moebius Pinot Noir 2008 (95325, 92 kr)

2010-02-12T08:05:00.019+01:00

Ser jag en snygg kavaj vill jag ha den. Ser jag en vacker kvinna vill jag ha henne.

När det gäller kavajen brukar jag gå in i affären och kolla vad den kostar. Sedan bestämmer jag mig för om jag har råd, om den är värd priset.

Det är samma sak med den vackra kvinnan. Jag måste, beroende på de omständigheter jag lever i, bestämma mig för om jag är beredd att betala vad det kostar.

Med andra ord: Är det värt priset?

Nej. Alltså traskar jag därifrån. Allt som oftast även utan kavaj.

Det finns de som kan köpa alla kavajer de ser. De har så mycket pengar att inget pris är för högt. Kul för dem.

Men den stora faran är att de slutar ställa sig frågan: Är det värt priset?

Och det här vinet, är det värt priset? Ja, så länge vi snackar pengar. Det är ett kraftfullt vin, som gärna vill drickas till mat. I vårt fall drack vi det en fredag till kycklingspett, bulgur med grönsaker och en yoghurtsås. Inte den kraftigaste maten alltså, men det fungerade alldeles utmärkt. Förmodligen blir det ännu bättre med lite mera smakrik mat.

Hidden Rock Chardonnay Colombard Verdelho (12197, 56 kr)

2010-02-10T17:10:00.011+01:00

Jag gillar tydlighet. Själv är jag rätt ofta otydlig har jag märkt. Jag tror att mina budskap har gått fram, men sen säger folk att "det har du inte talat om för oss".

Hidden Rock är tydlig. Det är ingen tvekan om att vinet är från Australien (känguru på etiketten). Det är ingen tvekan om att det kan sorteras in under kategorin hyfsade viner till bra pris. Det är ingen tvekan om att det är ett vin som passar bra när jag står vid spisen, både i maten och för ett litet glas till kocken.

Det är torrt och friskt med drag av citron och någon sötare tropisk frukt. Det är trevligt i munnen. Ingen fatsmak. Skruvkork såklart. Perfekt som matlagningsvin.

Med tydligheten följer en ärlighet som jag gillar. Hidden Rock utger sig inte för att vara något annat än vad det faktiskt är.

Luis Felipe Edwards Reserva (98966, 68 kr)

2010-02-10T07:55:00.005+01:00

Jag hittade en lista över de bilar kungen äger. Den ser ut så här:

- Pontiac Tempest GTO convertible (1966) (bilden ovan)
- De Tomaso Pantera (1971)
- Ferrari 456 MGT (1999)
- AC Cobra (1966)
- Porsche 911 Carrera Coupé (1987)
- Porsche 911 T Targa (1973)
- Volvo PV 60 (1946)
- Ford Mustang
- BMW M3 CSL (2003)

Den här listan är 3–4 år gammal (han har säkert hunnit köpa några till sedan dess). Undrar om han köpt dem med egna pengar. Undrar var hans ”egna” pengar kommer ifrån.

I protest höjer jag ett glas med 68-kronorsvin och utbringar en skål för alla de barnfamiljer i förorter, på landsbygden, i Sverige och utomlands, som inte har råd att köpa en bil – men som verkligen skulle behöva en. Kanske för att kunna åka på en liten bilsemester. Eller bara för att kunna åka till affären och handla.

Det här, en februarinyhet, är ett bra vin för de pengarna. Smakar mycket men inte fel. Det passar bra till en vardagsmiddag med spagetti och köttfärssås eller, som i går, korv stroganoff.

Det här vinet lär kungen inte dricka. Och visst, jag säger inget om det. Han får dricka vad han vill.

Men jag tycker ändå han borde skämmas.

Maglet Cabernet Sauvignon Merlot Cabernet Franc (nr 2694, 46 kr)

2010-02-09T08:00:00.004+01:00

Förr 58, nu 46 kr. När såg du ett extrapris på Systemet senast? Det här bulgariska rödvinet har fått en så rejäl prissänkning att man blir misstänksam. Kan det verkligen gå att dricka? En utmaning för Dagens Vin alltså.

Hällde över vinet på karaff och lät det lufta en halvtimme. Serverade det lite kallt, kanske 16-17 grader, och sa naturligtvis ingenting om vad det var för vin.

Och se - det gick hem. Visst märks det att det är billigt=tunnt. Maglet har knappt någon eftersmak alls, men är i övrigt en trevlig bekantskap med fin bärsmak och någon kryddighet. Alla blev förvånade när jag berättade hur mycket det kostade.

Maglet bjuder ingen stor upplevelse, men den håller absolut för ett glas till vardagspastan.

Fetzer Valley Oaks Merlot (16669, 89 kr)

2010-02-08T07:55:00.002+01:00

Var är det för fel på amerikanerna? Jag har slutat köpa amerikanska zinfandelviner, helt enkelt för jag tycker de är för söta. Ibland så söta så de är kväljande. Till och med så att jag undvikit amerikanska viner just av den anledningen.

Men så tänkte jag, vad är det för larv, man kan väl inte undvika ett av världens största vinländer bara för att några av deras viner är lite för söta.

Alltså köpte jag den här. En merlot. Säkert kort.

Inte. Sött. Alldeles för sött. Inte som en Big House Red eller Dancing Bull, men ändock lite för mycket för min smak. Trots att det i övrigt var ganska bra med fin eftersmak och hyfsad balans. Men jag har svårt att bortse från den fruktiga, söta druvjuicekaraktären.

Nu vette fan om jag törs köpa amerikanskt nå mer.

Fleur du Cap Chardonnay (2015, 85 kr)

2010-02-05T08:01:00.003+01:00

Hur bra är Fleur du Cap? Vinet har bra syra, vilket ger en härlig friskhet. Fleur har också en mycket tilltalande fruktighet, och drar mer åt äpplen än mango, vilket jag gillar. Fleur har även en touch av ekfat, vilket också bidrar till att ett välmående sprids i kroppen redan efter första klunken.

Fleur fick sällskap häromkvällen av en ugnsstekt honungspenslad laxfilé med sesamfrön och en vitvinssås vilket var en utmärkt kombination.

Så visst är Fleur du Cap ett bra vin, men prislappen känns lite hög. 85 riksdaler kan exempelvis jämföras med Macon Villages Chardonnay som erbjuder en liknande upplevelse för endast 73 kronor eller fyndvinet Q-rious Semillon (låt er inte avskräckas av det korkade namnet) som bara kostar 64 spänn.

Och Fleur tappar på upploppet och springer in som distanserad tvåa mot sin sydafrikanska kollega Simonsig Chardonnay i samma prisklass.

Valle Reale (2355, 89 kr)

2010-02-04T08:15:00.007+01:00

Min pappa fyller åttio i år. Han växte upp i Tyskland under kriget. Han säger att han hade det bra, att det var en fin barndom. Men det var krig. När han som 12–13-åring cyklade till skolan fick han slänga sig i diket när bombplanen kom.

Mina döttrar är 11 och 13 år gamla. De har varit i USA och Australien, de får de kläder de vill ha och de förväntar sig fredagsmys med popcorn och godis. På deras skola finns inga flyktingbarn med djupa sår i själen, bara en massa medelklassungar som liksom mina barn inte behöver oroa sig över någonting. De lever sina liv i en skyddad verkstad. Och de gör det för att vi placerat dem där.

En månad efter tsunamin var jag i Sri Lanka på reportageresa. Under två veckors tid såg jag död, elände, korruption, förtvivlade människor, stympade familjer, ensamma barn, kvinnor i flyktingläger som inte vågade lämna tälten för att de var rädda för att bli våldtagna.

Jag går till jobbet varje dag. Mitt jobb är inte svårt, jag gör det jag ska och sedan är jag färdig. Jag blir sällan trött och på eftermiddagarna går jag hem och dricker kaffe. Jag har aldrig behövt längta efter visslans tjut.

En klasskompis från gymnasiet jobbar som katastrofsamordnare åt FN. Vid jordbävningskatastrofer, översvämningar, svält. Han reser dit där han behövs. Jag stör mig på att jag inte har tid att skriva färdigt min roman. Vi gör alla våra val. Jag skäms inte över mina, men ibland undrar jag över vad jag kunnat bli i stället.

Jag är inte döv eller blind, jag ser på nyheterna, jag känner till att det finns olika verkligheter och det är sällan människorna som lever i de olika verkligheterna som bestämt att de ska befinna sig just där. Ändå oroar jag mig för hur jag ska hitta billigaste möjliga resa till Kanarieöarna på sportlovet.

Jag är placerad här. Jag kunde ha hamnat var som helst, men jag hade tur. En fruktansvärd tur. Jag kan gnälla över de långa vintrarna men hör själv hur ihåligt det låter.

Jag kan sätta mig med ett glas vin i soffan, jag kan lyssna på Midlakes fantastiska skiva på Spotify, jag kan rynka på näsan åt vinet som inte smakar speciellt gott trots att det kostade 89 kronor. Trots att det är italienskt och jag brukar gilla italienska viner. Jag kan tycka att det är blaskigt, lite surt. Outvecklat med tanke på priset.

Allt detta kan jag göra en vanlig onsdag. Alla har inte den möjligheten. Ibland undrar jag över hur det fungerar.

Bengt Frithiofsson Primitivo 2007 (2341, 69 kr)

2010-02-03T08:07:00.004+01:00

Hej Bengt!

När du lanserade dina viner (det måste väl vara en tio år sedan?) var jag en trogen kund. Ditt namn symboliserade prisvärda och trevliga vardagsviner som jag gärna plockade hem från bolaget.

Men tiden går och saker och ting förändras. Nu är det länge sedan jag köpte något av dina viner. Här på Dagens Vin gör du premiär med denna recension. Varför har det blivit så? Tja, jag upplever att vinerna inte har samma fyndstämpel längre.

Visst är den här Primitivon helt OK – det har bra drag av fat och vanilj och en koncentrerad bärighet som jag gillar. Men det är inget wow över det om du förstår vad jag menar.

Vad har hänt – är det du eller jag som förändrats?

Jag måste också passa på att berätta en rolig sak. När jag i mitten av 90-talet fick ett ryck och flyttade ut på landet var ju egen vintillverkning en viktig sysselsättning i Östanskär – där vi var några som hyrde ett stort hus. Ett av de mer lyckade koken fick namnet Rödvinet Bengt. Vi la ner mycket tid på etiketterna och min kollektivkompis S. satte resolut dit "ett taffligt vin utan kropp" – och när jag nu ser det hela i backspegeln kan jag inte annat än hålla med. Det var inte bra. Och det döptes inte efter dig.

Hälsningar,

Dagens Vin

Alaja Monastrell Cabernet Sauvignon (23024, 66 kr)

2010-02-02T08:12:00.002+01:00

Dagens Vin vill härmed göra en anmälan. Alaja är ett mustigt och gott vin som försvann i samband med middagen (kycklingpytt med rostade grönsaker, där lite rotselleri var pricken över i).

Vittnen: jag och min fru.

Vad hände? Ja, vi satt vid middagsbordet och tog var sitt glas. Vi kunde båda notera att man fick mycket vin för pengarna. Kryddigt, med drag av bärskog, tyckte jag. Nej, det är när snön smälter på våren och vitsipporna tittar fram och det luktar gammal jord och lervälling, sa min fru.

Barnen tackade för maten. Nej, nu överdriver jag – men de ställde i alla fall in sina tallrikar i diskmaskinen och stack i väg till tv-spel eller dator eller vad som nu stod på deras program, medan jag och min fru satt kvar.

Och, plöstligt var vinet borta.

Kännetecken: mörk röd, kryddig doft och smak med inslag av bärskog eller möjligen vårbacke.

Den som har sett Alaja kan kontakta Dagens Vin. Hittelön utbetalas.

KWV Pinotage (2029, 75 kr)

2010-02-01T07:45:00.004+01:00

91 år. Inte illa pinkat, det får han vara nöjd med. Jag tänker på J.D. Salinger (bilden). Han dog i veckan. Hade jag haft hatt skulle jag lyfta på den för honom.

Han skrev ett antal böcker, men framför allt skrev han Räddaren i nöden (The Catcher in the Rye). Har ni inte läst den, se till att göra det. Och vad ni än läst om den – det är INTE en ungdomsbok.

Varje bok man läser lämnar en känsla efter sig, sår ett frö hos läsaren. Ofta går man runt och tänker på boken i några dagar; fröet gror, blommar ut och sedan man svarat på de frågor och funderingar boken fått en att ställa sig själv vissnar blomman och man är färdig med boken.

Men det finns böcker som inte försvinner. Där fröet aldrig riktigt blommar ut utan på något sätt kapslas in och man bär det med sig; där känslan sätter bo i ens kropp och många, många år senare finns den fortfarande kvar. Kanske försvinner den aldrig. Det kan vara en sorgsen känsla. Det kan vara känslan av att ha fått uppleva något viktigt. Det kan vara en känsla som får en att gnugga händer och vilja ta vara på varje dag så länge man lever.

Räddaren i nöden är en sådan bok. Dödssynden (To kill a Mockingbird) av Harper Lee en annan. Hemingways Farväl till vapnen ytterligare en. Och förstås John Steinbecks Vredens druvor.

Det finns svenska exempel också: Ur kackerlackors levnad av Inger Alfvén. Mörker som gör gott (i alla fall om man är intresserad av 40-årskriser) av Thomas Engström. The Vienna Jazz Trio av Thomas Böhm. P-A Fogelströms Stadserie.

Var tvungen att plocka fram Räddaren i nöden, sätta mig i läsfåtöljen och hälla upp ett glas vin. Bläddrade i den, läste här och var och det kändes bra att få träffa Holden Caulfield igen.

Tyvärr var vinet inte lika bra som boken. Inte dåligt, men trist. Kort eftersmak, ganska tunnt. Godkänt men lite för lite av allt.

Penfolds Koonunga Hill Shiraz Cabernet (6253, 89 kr)

2010-01-29T07:46:00.009+01:00

Det finns stunder då man upptäcker att man inte är något annat än en tråkig medelålders snubbe (tänkte skriva gubbe, men så långt har det väl ändå inte gått ännu?).

Har varit engagerat på det fina statliga reservatet Mittuniversitetet. Ett gäng bildjournaliststudenter invaderade en dag vårt kontor och ville veta allt om vårt lilla företag. Det tog inte lång tid för mig att inse att vi är ganska tråkiga. Bla, bla, bla stod vi där och drog en harang om vårt minst sagt ohippa arbete som mest består i att göra kundtidningar och personaltidningar till företag, kommuner och myndigheter. Präktiga och pålitliga, jovisst.

Det här betyder inte att jag tycker att mitt jobb är tråkigt - tvärtom trivs jag väldigt bra - men det är kanske inte det som står högst i kurs bland journaliststudenter som snart ska ta språnget in i yrkeslivet och göra karriär.

Dessa framåt och kreativa bildjournaliststudenter lyssnade dock allvarligt och – tänkte jag i mitt stilla sinne – lät det mesta försvinna in genom ena örat och ut genom det andra.

Men, och det visar väl hur tråkig och förutsägbar jag är, de tog oss och uppgiften de hade på stort allvar (de skulle presentera en idé och ett antal bilder som knöt an till vår verksamhet och kunde visas upp i en almanacka – bara det borde väl få den mest hängivne student att börja gäspa).

Några dagar senare presenterade gänget den ena lysande idén efter den andra. Jag ska inte gå in på alla geniala upplägg och trötta ut er med beskrivningar av alla snygga bilder de visade upp, men poängen är att vi knappast hade kunnat komma på dessa idéér själva.

Nytänkande. Det finns andra sätt att se på tillvaron. En bra lärdom för en tråkig medelålders snubbe.

Penfolds är en annan pålitlig kamrat. Särskilt Koonunga Hill-serien bjuder på såväl en fin Chardonnay som denna stiliga Shiraz Cabernet.

Kanske inte nyskapande, Kanske till och med lite tråkig vid första anblicken. Men kolla in vinet ur lite nya vinklar, och du kommer att upptäcka att det har mycket att ge.

St Hallet Gamekeeper's Reserve (4412, 89 kr)

2010-01-28T07:45:00.002+01:00

I söndags stack solen upp sitt tryne ovanför trädtopparna och sken på vårt hus. För första gången sedan november nån gång.

Och i fredags sken jag upp när jag fick dricka det här vinet till den milda, indieninspirerade gryta vi åt. Att vi dessutom hann äta innan Let's Dance började gjorde njutningen än större.

Det har lite av den där runda, mjuka fylligheten som jag tycker så mycket om, och som är karaktäristisk för en del lite dyrare viner. Ofta hos italienska viner. Monti Garbin, till exempel. Det där mjuka som smeker munhålan och som gör att man blir alldeles mjuk och varm och glad. Det är sällsynt att hitta det i viner under 90 kronor. Corvinan, det bästa vinet jag druckit under 90 kronor, har lite av det, men inte fullt ut. Så även det här.

Det här är andra fyraplussaren på raken. Ändå är det här lite bättre än Terra Andina. Ungefär tio kronor bättre. Så fantastiskt logiskt kan det vara ibland.

Gestos Cabernet Sauvignon (6047, 85 kr)

2010-01-27T07:41:00.002+01:00

Dagens Vin vill utfärda en liten varning: Gestos är inte värt 85 kronor. Det är ett ganska mediokert och sötsliskigt vin som måste ha hamnat på fel hylla.

Livet är fullt av besvikelser och motgångar. Jag åker glad i hågen ner till macken för att byta lampa på bilen.

Fäller upp motorhuven och tar bort gummikåpan runt strålkastaren. Sedan är det bara en låsring att trycka på och lossa lampan. Verkar hur enkelt som helst, enligt instruktionsboken.

I verkligheten är det:
1. Nästan omöjligt att komma åt i det trånga motorutrymmen eftersom sladdar och annat sitter i vägen.
2. Ännu svårare att lossa låsringen.

Hur jag än gör går det inte. Jag går faktiskt in på macken och ber om hjälp - och en av de unga tjejerna kommer faktiskt ut för att hjälpa mig - men hon kan inte heller få loss den.

Efter en halvtimmes jobb lossnar den äntligen och jag kan ta ut lampan och gå in och köpa en ny likadan.

Sen återstår problemet att få tillbaka skiten. Hopplöst. Ytterligare en halvtimmes jobb.

Får faktiskt till det till slut. Åker trött och öm i kroppen efter att ha stått lutad över motorhuven så länge. Vad återstår då? Ett glas Gestos ...

Terra Andina Carmenère (6006, 79 kr)

2010-01-26T07:30:00.001+01:00

Det är inte helt lätt. Ett antal gånger har det hänt att jag varit på bolaget, ryckt åt mig några flaskor jag inte känner igen namnet på och sedan, när jag kommer hem, har det visat sig att redaktör Ekenberg redan skrivit om dem (och för all del, vid mer än ett tillfälle, även jag själv).

Men den här gången hade jag flyt! Köpte fyra flaskor på chans häromveckan och – Bingo! – alla var oskrivna.

Dagen efter blev vi bjudna till middag hos goda vänner. Kanon, tänkte jag, då tar jag med mig ett av dem så får jag smaka det och dessutom slipper jag referera till ännu en ensam kväll hemma i sällskap med vin, jag kan berätta om den mysiga middagsbjudningen i stället.

Redan när husbonden tog emot vinet och ställde det på bänken, gömt bakom fyra, fem andra flaskor, blev jag lite orolig. Men, tänkte jag, inte har han sån koll att han planerat vin till middagen redan i förväg, det åker säkert fram.

Det gjorde det inte. Inte före maten, inte till den underbara tjälknölen på älg tillsammans med portersås och potatis och morot i ugn, då blev det den mycket passande Gran Mauro i magnumbutelj i stället, gånger två till och med.

Men efter maten, när gästerna bara ville ha mer och mer! Nä. Och inte under en och en halv timmes pokerspel heller.

Sedan var det dags att gå hem. Och när jag gick genom köket stod flaskan på bänken och flinade åt mig.

En vecka senare köpte jag den igen. Och stängde av telefonen. Nu jävlar är det jag och det här vinet, ingen annan. Möjligtvis K.

Och – det var gott. Det hade absolut inte gjort bort sig till tjälknölen. Inte lika smakrikt som Gran Mauron (det är det inte många som är), men fullt tillräckligt. Fin doft, bra eftersmak, ett gott vin! Prisvärt!

Terreno Chianti Classico 2007 (2373, 89 kr)

2010-01-25T07:47:00.001+01:00

Dagens Vin har återvänt till Chianti. Dagens vintips heter Terreno och bjuder på en smakrik resa genom såväl körsbärsdalar som chokladbutiker och timjanklädda bergssluttningar.

Terreno känns lite grann som Piccinis allvarligare storasyster, Lite klokare, lite mer intressant, lite mera djup, fast de är bedårande vackra båda två.

Touriga Nacional Reserva 2007 (2558, 119 kr)

2010-01-22T07:42:00.002+01:00

Touriga Nacional med underrubriken Domingos Private Collection är ett otroligt, vansinnigt, fantastiskt gott vin.

Men det kostar också. Det är faktiskt det dyraste vinet vi skrivit om på Dagens Vin - där vi har hundralappen som en magisk gräns för de vardagsviner vi skriver om.

Hade detta till en middag med några vänner och en Bouef Bourgignon. Ingen blev besviken.

Det är få viner som får det att vattnas i munnen även när man så här i efterhand skriver om dem. Men Touriga Nacional är i den klassen. Påminner lite om Vila Santa – en annan favorit – men är ännu kryddigare, mustigare och mer av allt.

Bör dekanteras och gärna lufta en halvtimme.

Det finns inte mycket mer att säga än detta: Tycker du att du kan lägga 119 riksdaler på en enda flaska vin så pröva Touriga Nacional – änglarna kommer att sjunga i ditt rum.

Casillero del Diablo Shiraz (95307, 70 kr)

2010-01-21T08:28:00.004+01:00

Det här vinet har fått mycket beröm i media. Och jag kan förstå varför. Det har en mycket utvecklad smak, är väldigt fruktigt och ger en känsla av ”mycket vin för pengarna”.

Men jag tycker det är lite ihåligt, inte som den vackra gamla eken utan mera som ett plaströr. Jag tycker det spänner musklerna men inte orkar hålla dem. Jag tycker prisklassen lyser igenom.

Trots det är det ett helt okej vin. Framför allt till vardags. Vill bara balansera hyllningarna lite.

Mâcon-Villages Chardonnay 2008 (2295, 73 kr)

2010-01-20T07:53:00.005+01:00

Det här är tiden på året då man sammanfattar och minns året som gick. Det är idrottsgalor, musikgalor, filmgalor – som alla hyllar förra årets bästa händelser.

För att inte tala om alla bästa-listor. En lite egensinnig men läsvärd lista över musikåret 2009 görs just nu av Dagens Bit - en blogg som jag tror inspirerats av Dagens Vin, och det inte bara till namnet.

En av skivorna på hans lista som jag fastnat för är M Wards "Hold On". Lyssna bara på For Beginners på Spotify. Eller läs om skivan på Dagens Bit (där den av någon för mig svårförståelig anledning hamnade så lågt som på 19:e plats).

När vinjournalisten Bengt-Göran Kronstam sammanfattade vinåret 2009 i Dagens Nyheter nyligen så hade han med Mâcon-Villages som ett av årets bästa vita köp. Har druckit den ett par gånger och kan bara instämma i DN:s hyllning. Det är ett förbannat bra vin. Torrt, med mycket frukt i smaken som får mig att tänka på äppelträdet ute i trädgården.

En bra vit bourgogne för 73 spänn – bara det är ju ett bevis på att det går att hitta bra franska viner under hundralappen. Men vi rör oss fortfarande på den vita sidan förstås.

Lamura Prima (2289, 59 kr)

2010-01-19T07:45:00.002+01:00

Att ett fint, dyrt vin bör luftas, exempelvis i karaff, en timme innan det dricks känner nog många till. Men jag har, än en gång, insett att det är minst lika viktigt när det gäller ett billigare vin.

Egentligen ännu viktigare. Jag menar, en Amarone A för 200 spänn blir säkert än bättre av att luftas, men det är ju inte direkt dåligt om det dricks direkt, om man säger så.

Men det var det här. Hällde upp direkt ur flaskan en kväll och jag tyckte det var surt, outvecklat och med en distinkt jäsdoft, ungefär (något överdrivet) som de hemmagjorda viner redaktör Ekenberg tvingade på en under 90-talet.

Det blev bara ett glas den kvällen.

Men sedan prövade jag det igen, dagen efter. Och det var ett annat vin. Plötsligt funkade det! Jag vill inte påstå att det smakade som ett klassvin, men definitivt helt okej för de pengarna. Jäsdoften hade försvunnit, surheten rundats av och andra smaker kommit upp till ytan. Klart godkänt.

Det här är ett lätt vin och någon älggryta kommer det inte att bära upp om det så står framme en vecka. Men en pastarätt eller en mild kycklingrätt eller något annat i den riktningen klarar det att matcha.

Alltså, än en gång: lufta ert vin. Oavsett om det kostar 60 eller 200. Framför allt om det kostar 60. Det gör skillnad.

Mezzacorona Chardonnay (2407, 66 kr)

2010-01-18T07:53:00.003+01:00

Mezzacorona har Dagens Vin tidigare uppmärksammat för att göra bra och prisvärda vardagsviner. Vi gillar både Lagrain och Marzemino från nämnda firma, som är ett kollektiv i Trentino i norra Italien.

Nu har turen kommit till deras viting: gjord på chardonnay. Som sina röda systrar är den i 60-kronorsklassen. Jag har provat den till en fiskgratäng med hokifilé och kantareller – Mezzacorona gjorde inte bort sig. Jag har också druckit den som aperetif före maten och till en liten tunnbrödmacka med rökt lax och gravlaxsås. Mezzacorona gjorde inte bort sig då heller.

Det är ett friskt och torrt vin med klara drag av äppelsaft. Jag har svårt att avgöra om det vita är bättre eller sämre än sina röda kollegor. Det är ju trots allt två helt olika grenar vi talar om här.

En som verkligen tvekar att ge sig in i vitvinsracet är min kollega på jobbet och i det här bloggen, redaktör Stickler. Häromsistens bjöd han på middag och så klart tog vi med oss vin, vitt, och naturligtvis med uppmaningen att dricka och skriva om detsamma på bloggen.

Vinet var utomordentligt men redaktörn duckade för uppdraget och mumlade något om att visst kunde väl jag redogöra för det på Dagens Vin. Så kring detta ber jag att få återkomma.

Rocca di Montemassi Le Focaie (2523, 94 kr)

2010-01-15T08:00:00.004+01:00

Det här vinet fick en tuff resa. Det dracks som nummer fyra i ordningen i lördags kväll.

Först tog vi en röd slatt till matlagningen. Sedan kom gästerna och hade med sig ett vitt vin som fördrink. Och sedan drack vi en Corvina till den underbara Coq au Vin som K hade gjort.

Sedan, efter kaffe och efterrätt, utan något till, åkte det här vinet fram. Det var som att ha startnummer 57 i en slalomtävling. Banan är ordentligt sönderkörd och det krävs en vidunderlig insats för att nå ett resultat som får någon att höja på ögonbrynen.

Knappast rättvisa förhållanden, alltså. Men så är det ju. Ibland sitter man i förarsätet, ibland inte. Och ja, jo, nej, det kunde inte matcha vinet vi drack till maten. Upplevelsen var inte densamma. Trots det kändes det att det är ett bra vin. Hur bra det egentligen är, det fick vi aldrig riktigt veta; backen höll bara för första startgrupp.

Ändå: jag låter det vara ett Fredagstips. För jag tror nämligen att det finns mycket talang, vilja och kunnande i det här vinet. Och det kommer det att visa om det får chansen. Om det har större tur i lottningen nästa gång.

Cavallino (6578, 70 kr)

2010-01-14T07:55:00.003+01:00

För varje val vi gör i livet finns det alternativ. Att jag bor där jag bor. Att jag har de barn jag har. Yrke, vänner. Och så vidare. Allt detta på grund av gjorda val som ofta bara skiljer sig i små nyanser från de val jag inte gjort. Jag gick inte på det där mötet som jag tänkt göra, jag läste inte platsannonserna just den dagen, jag åkte hemifrån en kvart tidigare än jag brukar. Små skillnader som kan förändra hela livet.

För varje förhållande vi inleder finns det andra, alternativ, som vi aldrig tar i famn. Då menar jag inte att det skulle finnas lika många alternativ som det finns (i mitt fall) kvinnor, vilket det ju rent teoretiskt gör (det är en annan sorts filosofi), nej, jag menar rimliga alternativ.

Skisser som aldrig målas färdigt: en blick vid bardisken, ett möte i föräldrarkooperativets styrelse, vänners systrar, en lockande doft i kön till kassan på ICA.

Skisser som förkastas. De bortvalda. Alternativ som kämpade för att bli till men som aldrig lyckats övertyga om sin förträfflighet. Ändå: de finns där, någonstans. De har fortsatt sin existens i ett slags skuggspår vid sidan om. Ibland, helt oväntat, när man inte är förberedd, så händer något som gör att skuggspåret korsar den upplysta stig man trampar på.

Kanske märker man det inte ens, kanske kan man bli uppmärksammad på det efter en oväntad böj i vardagen. Eller genom ett ljussken som plötsligt flämtar till likt lanternorna på en förlist båt som skymtar mellan vågorna i hög sjö.

Då kan man välja: att fortsätta gå där man går eller att vika av och lyfta alternativen ut ur skuggan. Ännu ett val. Med konsekvenser som inte går att överblicka.

Det var mästerlige Tomas Tranströmer (bilden) som skrev om det en gång. Jag tänker ofta på de raderna. Han skrev: Tack för det här livet! Ändå saknar jag alternativen. Alla skisser vill bli verkliga.

Till det här vinet finns också en mängd alternativ, även om vi begränsar oss till samma prisklass. En del bättre, en del sämre. Varför valde jag det här? Jag vet inte. Kanske stod det helt enkelt närmast, kanske lockade etiketten. Kanske brydde jag mig inte ens tillräckligt för att göra ett aktivt val utan tog bara första bästa jag inte kände till.

Ändå: det var det här jag valde. Hur nonchalant jag än kände mig var det ett aktivt val. Det är alla val vi gör, vi är inte så coola som vi vill vara. Jag kan välja annorlunda nästa gång, men aldrig göra valet ogjort.

Varför skulle jag det? Kanske för den kraftiga bärighetens skull. K (som lika gärna kunde varit M eller H eller S. Eller?) gillar det men det blir lite för sött för min smak.

Argiolas Perdera 2008 (6026, 85 kr)

2010-01-13T07:31:00.002+01:00

Hört talas om druvan Monica? Inte jag heller, men här är den i alla fall i detta italienska vin från distriktet med samma namn, alltså Monica på Sardinien.

Inte var dag man dricker vin från den ön som trots sin storlek är tämligen okänd för mig. Och då talar jag inte om vin utan i största allmänhet.

Argiolas tillhör i alla fall en av de mest kända producenterna på ön och detta vin är smakrikt och kryddigt. Solen på etiketten är en bra symbol för detta. Man känner att druvorna har gosat till sig under en medelhavssommars stekande sol.

För en stund är det lätt att drömma sig bort från det kalla och tråkiga januari. Till en plats där cikadorna spelar. Där det är stenigt, torrt och bergigt och någonstans långt där nere syns en liten sandstrand mellan klipporna. Eller en liten taverna med bord i skuggan av en bouganvilla - och istället för snön utanför fönstret utsikt över ett blånande hav.

Prislappen på Perdera är kanske något hög med tanke på vad man får för pengarna – men å andra sidan är den betydligt billigare än en charterresa.

Montepasso (2550, 79 kr)

2010-01-12T08:00:00.013+01:00

Det här är ett dussinvin.

Och genast tappar du intresset, jag kan nästan se hur axlarna besviket sjunker nedåt och du ångrar att du gjorde dig mödan att gå hit och kika.

Gör inte det. Det betyder inte att det är ett dåligt vin. Även en dussinspelare i exempelvis tennis tjänar stora pengar, får se världen och slipper ha ett vanligt jobb. En dussinlirare är ytterst kompetent och oftast de som jobbar hårdast, de som får minst gratis. Därmed är de oftast också ödmjukast.

Å andra sidan: en dussinlirare blir aldrig bäst.

Alltså kan inte det här vinet matcha några av favoriterna i samma prisklass, som till exempel Leopard's Leap och Albaruta. Men en fredagskväll till hemgjord falafel, tsatsiki, tomatsallad och ris funkar det överraskande bra. Även en dussinlirare kan, om tecknen är gynnsamma och stjärnorna inte snubblar, spöa Nadal i tredje omgången av Toronto Open.

Känner ni igen tennisspelaren på bilden? Förmodligen inte. Han heter Bill Scanlon och var dussinlirarnas dussinlirare i slutet på 70- och under 80-talet. Han hade en lång karriär, var alltid bra. Men aldrig bäst. Stod alltid i skuggan av de bästa. Jag har nyligen läst Bill Scanlons självbiografi. Han umgicks med Gerulaitis, Borg, Lendl och grabbarna, men hatade McEnroe. Det framgår med önskad tydlighet i hans bok. Klart underhållande för tennisnördar.

Bill Scanlons största framgång under en 13 år lång karriär (1976–1989) var en semifinalplats i US Open 1983. Han förlorade mot Jimmy Connors. I tre raka, förstås.

Men ett rekord har han! Scanlon är, hittills, den enda spelare någonsin som vunnit ett ”golden set” inom professionell tennis, det vill säga att vinna ett set utan att släppa en enda poäng. Det var i en match i Florida 1983 mot brasilianaren Marcos Hoceva. Scanlon vann matchen 6–2, 6–0. Heja Bill!

Errazuriz Chardonnay Sauvignon Blanc (6529, 69 kr)

2010-01-11T07:49:00.005+01:00

Gamla vänner kom på middag. De hade den goda smaken att ta med sig två flaskor vin. Den ena, den röda, blev uppdrucken samma kväll, men den vita har stått och mognat i kylskåpet en tid.

Så när jag gjorde en pasta med rökt lax och löjrom så tyckte jag att den skulle passa bra.

Pastan är nästan obeskrivligt god. Och enkel att göra.

Jag kokar 250 gram färsk tagliatelli i drygt två minuter, häller av pastan i ett durkslag. Slår i drygt en deciliter grädde i pastapannan plus en halv fiskbuljongtärning och låter koka ihop i ett par minuter.

Kryddar med en näve hackad gräslök, slår i pastan i såsen, strimlar laxen, cirka 200 gram, och häller i även den. Rör om hela härligheten.

Ett par varv med pepparkvaren och så upp på tallrikarna. Sedan är det bara att garnera med en rejäl klick löjrom och succén är given.

Det roliga när man får viner är att man inte har några förväntningar. En billig chardonnay kan förvandlas till en glad överraskning.

Som i det här fallet där Errazuriz blir en god kamrat som med fin syra, bra torrhet och en härlig fruktighet, med päron i smaken, fungerar utmärkt till den lite salta och stabbiga pastan.

Trots att vi bara var två så försvann Errazuriz nästan lika snabbt som pastan på tallriken. Och det är ett bra betyg.

Allegrini Valpolicella Superiore 2006 (6010, 99 kr)

2010-01-08T08:00:00.009+01:00

Den här vintern... alla vintrar. Snön som krymper rummen som i en gammal skräckfilm där väggar, golv och tak plötsligt börjar röra sig inåt, som en bilkross.

Jag är inte James Bond, jag tar mig inte därifrån. Jag hukar där jag går.

Kylan som slår mot ansiktet som en örfil av en fuktig, nedkyld och stelnad handduk, snön som ligger halvmeterdjup och täpper till alla porer så att det blir svårt att andas.

Är det bara jag som hör markens förtvivlade rop på hjälp under november till mars? Hur skriken blir svagare och svagare för varje vecka som går, hur nära kvävningens gräns stråna och bladen och blommorna och gräset är en bit in i februari? Och precis när det nästan är för sent släpper vintern äntligen sitt grepp och naturen kippar efter andan en vecka eller två, i overkligt ljust ljus och brungröna nyanser innan den återhämtar sig och livet börjar om.

Jag borde fly, men för mycket håller mig kvar här. Så jag flyr mentalt. Små flykter när tillfälle ges. Till exempel att lyckas tillbringa en hel helg utan att lämna huset. En bra bok, film, en underbar skiva. Sådant ger energi. Eller att umgås med vänner över en flaska vin. Det här vinet, till exempel. Ett utmärkt pratvin som funkar lika bra till mat. Utvecklat, balanserat, fullt av personlighet och rika smaker.

Men det får bara en fyra. Vet inte varför, egentligen. Men upplevelsen, trots att det var ruskigt gott, var inte densamma som till exempel hos en Vila Santa. Kanske beror det mer på omständigheterna än själva vinet.

Kanske beror det på årstiden.

Och fristen är bara tillfällig. Dagen efter hinner verkligheten ikapp en. Minus 25. Vattenledningar fryser, tiominuterspromenaden ned till jobbet på stan sker med tredubbla lager kläder, två halsdukar och ihopknipna ögon för att de inte ska frysa till is. El- och fjärrvärmeräkningen skjuter i höjden, garagedörren spricker och lossnar från gångjärnen.

Ändå älskar jag Sundsvall. Här har jag och den jag älskar satt vårt bo, här lever våra döttrar i sitt eget, alldeles lagom stora, universum, och de verkar trivas med det. Här finns några av mina bästa vänner. Här lever jag ett gott liv. Alldeles underbart gott sju månader om året, något mindre gott de resterande fem. Lite svinn får man räkna med.

Piccini Chianti 2008 (22467, 75 kr)

2010-01-07T07:35:00.008+01:00

Vill du ha ett gott vin till pizzan? Då kan Piccini Chianti vara ett bra grundtips. Ett bordsvin som smakar som en klassisk chianti, kryddig och bärig med drag av körsbär. Samtidigt är den mjuk och följsam. Mörkblå sammet, som en Lady och Lufsen-himmel, tyckte C.

Alla barn var hos farmor och farfar. Barnfria. Bara jag och C. Hemmagjord pizza med mozzarella och parmaskinka, en grönsallad, och så chiantin.

Och visst blir det lite romantisk Lady och Lufsen-stämning. Tända ljus och chianti skapar väl inte en förtrollad natt hemma vid köksbordet, ingen sån där natt som vi aldrig glömmer, där månen lyser på klädstreck där tvätten hänger mellan fönstren i gränderna. Det är som alltid en vardag som tränger sig på med tallrikar som ska plockas undan, kastruller som måste diskas.

Men i alla fall. Ett tillfälle för två vuxna som känner varandra rätt så väl att sitta kvar en stund och ta ett extra glas av chiantin.

Vinet är utmärkt till pizzan men inte riktigt lika bra som naket prat-vin efter maten. Med lite hjälp av Bo Sundström och Frida Öhrn blir det ändå en fin stämning. Att lyssna på tonsatta dikter av Pär Lagerqvist - visst ger det vuxen-poäng. Lyssna in själv på Spotify. Med ett glas Piccini blir det inte fel.

Corvina Veronese (23072, 89 kr)

2010-01-05T07:45:00.013+01:00

När jag var nere på Bolaget och bad Vin-Uffe om tips till nyårsmiddagen fick jag några bonustips också. Det här är ett av dem.
”Det här är bra”, sa han och pekade mot en tom hylla.
”Okej...”, sa jag.
”Vänta här. Ska kolla.”
Strax kom han tillbaka med en låda. Jag hade inte hört talas om vinet.
”Är det bra?”
”Mycket. Det brukar kallas för fattigmans-Amarone”, sa han och genast blev jag mycket mer intresserad.
”Lika bra som Monti Garbi?”
”Bättre.”
”Bättre?”
”Jag tycker det. Den är inte lika rund som Monti Garbin men har lite större kvaliteter.”
Bättre än Monti Garbin. Jag köpte tre stycken.

Och han hade rätt, som vanligt. Det här är ett ruskigt bra jävla vin. I förhållande till pris kan det vara det bästa vin jag skrivit om här. Jag älskar Monti Garbin, mycket just för dess rundhet, men med tanke på att det här är en tia billigare så är frågan om det här kanske är än mer prisvärt.

Men det kräver mat. Det är inget pratvin, ju köttigare mat desto bättre. Då blommar den ut i full prakt. Det här är ett klockrent fredagstips trots att det är tisdag. För 89 kronor är den rena fyndet. Köp!

"Stopp ett tag nu”, säger den vane Dagens Vin-läsaren, det här har han ju skrivit om förut!” Och det är alldeles rätt. En vårdag många, många inlägg sedan, till hemmagjord pizza. Och ja, jag erkänner, jag hade glömt bort det. Det blir en del viner, svårt att komma ihåg alla. Men samtidigt bekräftar det jag skrev då faktiskt det jag skrivit här ovan, även om jag skäms lite över att jag inte insåg hur bra det egentligen var, då. Kika själva får ni se. Och jag lovar: hädanefter glömmer jag inte Corvinan.

Q-rious Semillon 2009 (6647, 64 kr)

2010-01-04T07:47:00.001+01:00

Jag är nyfiken. Jag provar gärna nya saker. Häromdagen gjorde jag till exempel Pluras lammstek, som kokas i vitt vin, tomater och lite rotsaker. Den blev väldigt god, även om C. tycker att min lammstek är godare, där jag blandar vitlök, timjan, rosmarin och olivolja och gojsar in i steken genom att göra små hål med en kniv och sedan köra den på låg värme i ugnen.

Ha-ha, 1-0 till mig, Plura!

Men även om jag är nyfiken och mer än gärna testar recepten i Pluras i många stycken utmärkta kokbok och även om nyfikenheten även gäller inställningen till nya viner så måste jag ändå ställa frågan: Varför i hela världen döpa ett vin till Q-rious?

Nu är det dessutom så att Q-rious inte är något skitvin som man försöker pracka på oss konsumenter med ett lustigt namn. Nej, Q-rious är faktiskt ett helt OK vin.

Det tillhör avdelningen torra, smakrika fruktiga viner. Balansen är bra, det fruktiga tar inte överhanden och vinet blir aldrig så där jolmigt och sliskigt som vissa vita nya-världen-viner gärna blir. Fint som en aperetif före maten eller till fredagsräkorna.

Men den chilenska vinfirman som står bakom detta vin kanske ska fundera över marknadsföringen.

Louis Bouillot Cremant de Bourgogne (7688, 99 kr)

2009-12-30T08:02:00.005+01:00

Har aldrig förstått mig på det här med champagne och tolvslaget. Varför slänga ut 300–500 spänn på något man dricker på nån balkong eller i någons trädgård i en massa minusgrader vilket inte bara gör att man fryser häcken av sig utan dessutom blir drycken i glaset så kall att man ändå inte känner någon smak (dessutom sent på kvällen, efter en massa öl, vin, konjak och gud vet vad).

Jag brukar lägga pengarna på matvinet och köpa en billig mousserande för sextio spänn att skåla med.

Så hade jag tänkt göra i år också. Men så drack jag den här häromdagen när en känd redaktör fyllde 45 och jag blev så förtjust att jag också ville ha en. Bra sötma, bra syrlighet, lagom mycket ”champagne” (dvs. fejkad exklusiv touch) trots att det bara är mousserande vin, eller brut om man så vill.

Men den kostar ändå hundra spänn. Måste alltså ändra taktik något. Att det dricks sent, efter öl, vin, konjak och gud vet vad, kommer jag inte ifrån. Men för övrigt, det här är min plan: jag utgår från att även våra gäster har med sig något sparkling. Alltså häller jag upp bara lite i var sitt glas till K. och mig. Sedan går jag ut på balkongen, tillbringar kortast möjliga tid där (20 minus i dag!) alltmedan resten av flaskan, nyligen utplockad ur kylen, står på köksbänken och väntar på mig.

När jag stelfrusen i gom och händer kommer in igen kommer vinet sedan, säg vid kvart över tolv när hysterin lagt sig, att skölja rent i min mun, skölja gott, skölja värme ner i magen.

Rioja Bordón Reserva (2726, 89 kr)

2009-12-29T07:30:00.002+01:00

Ölen och sillen, nubben och skinkan är undandukad. Kalle Anka-tvånget är över, tomten har fått sin sup och stapplat nerför gatan. Pakethysterin bland barnen har ebbat ut och kvar är stora påsar fyllda med sönderrivet omslagspapper.

Då sätter jag mig i soffan. Sjunker ned, andas ut. På bordet framför mig står en chokladask, bredvid den ett välfyllt glas vin. Det är allt jag behöver.

Det är en rioja. En typisk sådan. Eldig, jordig, lite ek, precis som en rioja ska smaka, men också lite blygsammare än många andra jag druckit på senare år. Den tar inte i så den kräks. Det gillar jag. Och jag minns plötsligt varför jag en gång i tiden var så förtjust i riojaviner.

När jag söker på ”Rioja” här på vår blogg blir träffarna ganska få. Och det är ju så, distriktet hade sin absoluta topp på 90-talet och jag var nog inte den enda som fördrack mig och tröttnade rejält på dess viner.

Vilket inte betyder att jag inte gillar dem, utan snarare är nivån på konsumtionen av riojaviner på en ganska lagom nivå nuförtiden: någon gång då och då, för att det är ganska gott och för att det skiljer sig ganska rejält från de flesta andra viner och det är kul med omväxling.

Det här är en av de bättre (och dyrare) vi testat. Slår det då billigare syskon som Royal Claret och Viña Muriel? Kanske. Eller inte. Döm själva.

Leopard's Leap (95315, 77 kr)

2009-12-28T10:47:00.001+01:00

Ibland tappar man kontrollen. Köpte ett gäng vinare häromdagen, från billig till lite dyrt. Glömde vilken som var vilken. Tog fram en flaska som såg lagom billig ut för en måndagskväll. Skruvkork och simpel etikett.

Men så smakade jag på den. Hoppsan. Gott! Fick lite dåligt samvete, här satt jag ensam och drack något som måste varit i dyraste laget för en sådan... begivelse. Njöt dock av varje klunk.

Men så var jag förstås tvungen att kolla upp det. Och jag hade fel. Fast rätt. 77 spänn, rena fyndet. Så rätt blev fel som blev rätt.

Rätt skönt att tappa kontrollen ibland, att våga ta språnget ut i det okända. Det ska jag göra oftare hädanefter. Inte för att jag drack det här vinet, utan för att jag såg filmen ”Man on wire” som handlar om lindansaren som gick mellan tvillingtornen i New York 1974. Wow!

Bilderna där han ligger (!) på linan, 400 meter över marken, är bland de vackraste jag sett. På båda änderna av linan stod förstås poliser och väntade på honom. Så han stannade kvar! Varje gång han kom nära kanten, bara var någon meter ifrån, och de sträckte sig efter honom, flinade han och vände om. Sammanlagt gick han åtta gånger de 60 metrarna mellan tornen.

Så här säger han, Phillipe Petit, i slutet: ”To me, it is simpel. Life must be lived on the edge Man måste vara upprorisk. Vägra leva med regler, vägra begränsa sig själv, vägra göra samma saker. Se varje dag, varje år och idé som en utmaning. Då lever du ditt liv på linan!”

Yes! Så ska jag leva mitt liv. En sån vill jag bli. Inte gå på lina, för jag är höjdrädd, men leva mitt liv efter de premisserna. Vara en sådan människa. Hitta mina skyskrapor att bemästra, finna min balans att förfina. En sån är jag, har alltid varit, men normen har tryckt ner mig. Inte nu längre! Nu är det jag som spänner vingarna!

Det är så skönhet uppstår! Det är när man tänjer på gränser som livet levs, världen utvecklas.

Så ska det bli! Ska bara duscha först, det är kallt. Och kanske ta en fika. Och det är ganska trångt till veckan. Och några veckor in i januari faktiskt. Men sen! Så fort snön smält. Jag har lite taskiga vinterskor, vore dumt att riskera att dra på sig en förkylning i onödan.

Men till sommaren. Då får ni se opp!

Lindemans Bin 45 Cabernet Sauvignon (6226, 82 kr)

2009-12-23T07:47:00.002+01:00

Lindemans kan du lita på. Lindemans är bussig, snäll och bjuder på sig själv. Vare sig det gäller Shiraz, Merlot eller som här, Cabernet Sauvignion, så kan du räkna med att Lindemans ger dig en trevlig åktur.

Vad är då problemet? Jag kan inte riktigt sätta fingret på det, men Lindemans har en tendens i alla tre exemplen att bli lite för inställsam, lite för mjuk och lättdrucken. Flaskan går åt, inget tvivel om den saken, och denna kväll räcker det långt, mycket långt. Men jag tänker ändå på att ibland vill man ha något mer, något som griper tag och ruskar om. Dit når inte Lindemans.

Dagens Vins vänner i Teater Soja, som bistod oss i vår vinprovning om ni minns, kläckte en idé att man skulle ha en vinprovning med Lindemans-tema. Dels testa de australienska vinerna och dels köra valda delar av Hasse & Tages Lindeman-sketcher. Succé? Jag tror att det i alla fall skulle bli en trevlig kväll, även om det med stor sannolikhet inte är något som skulle ruska om besökarna och få dem att genast gå hem och förändra sina liv.

Och så lite skryt: Pålitliga tidningen Dagbladet hade ett uppslag om vår provning på temat vin och poesi. Endast i papperstidningen tyvärr.

Beaujolais Villages Nouveau 2009 (95801, 75 kr)

2009-12-22T08:02:00.002+01:00

C. åkte till Paris tillsammans med 13-åriga dottern under en weekend för några veckor sedan. Underbart, påstod både frun och dottern vid hemkomsten.

En iakttagelse de inte kunde undgå att göra var att det just då, tredje torsdagen i november, var premiär på årets Beaujolais Nouveau.

Här hemma är det där med de nya Beaujolaisen inte så upphaussat längre. Släntrade ner till bolaget säkert en vecka efter premiären och där låt fortfarande kvar ett antal flaskor.

Den flaskan jag köpte, inspirerad av deras Paristripp, har dessutom blivit liggande i några veckor hemma, tills den dag då jag stod utan andra alternativ. Enda vinet i skafferiet, med andra ord.

En snabbkoll på Bolagets hemsida visar att det fortfarande finns gott om det här vinet kvar på hyllorna i många av landets butiker.

Efter att ha provat kan jag förstå varför. Det är inte roligt. Trist smak. På gränsen till odrickbart. Fast det är klart, om du har undrat över hur ett vin kan smaka skumbanan så kan du alltid prova detta.

C. påstår att den Beaujolais Nouveau hon drack i Paris på premiärkvällen visserligen var ungt, men ändå fruktigt med smak av persika. Det är ingen som helst Paris-känsla med Beaujolais Villages Nouveau, det kan jag lova.

Pater Sangiovese (22316, 79 kr)

2009-12-21T08:05:00.004+01:00

Få se nu, vad har jag lärt mig i dag?

Jag har lärt mig att man bör försöka undvika att nysa med en portionssnus under läppen. Framför allt om någon annan står i närheten, i synnerhet om denna någon är en vacker kvinna.

Något mer?

Jo, jag har faktiskt insett att jag måste vara väldigt tillfreds med mitt liv. På annat vis kan jag inte förklara det faktum att jag såg på en riktigt töntig amerikansk romantisk komedi (Coyote Ugly, på femman förstås), och jag satt där fånigt leende och tyckte världen var bra vacker.

Så skulle jag kunna ha det varje dag.

Visst ja, måste ju jobba. Måste alltså först hitta en smart affärsidé och bli rik.

En gång när jag bloggsurfade hittade jag en från Malmö. En till synes helt vanlig blogg, en snubbe som delade med sig av sina tankar, fester, vardag och erfarenheter. Helt okej, men inte revolutionerande direkt.

Det var då det hände. För lite längre ned, under presentationen av sig själv, helt vanlig kille... 24 vårar... gillar rock... solnedgångar... personlig utveckling... bla bla bla... så står det plötsligt:

Jag tillhandahåller denna sida helt gratis och kommer aldrig att ta betalt för något innehåll. Om du känner att du har nytta av informationen får du gärna donera valfritt belopp till mig genom knappen längre ner på sidan. Tack på förhand och kontakta mig gärna om du har några synpunkter på sidan.

Wow! Är det så enkelt?

Hur mycket är lämpligt? 50 spänn om dan? 100? En tia per rad? En tjuga per vin?

Knappen längre ned hade en VISA-symbol på sig. Underbart!

Då skulle jag bli rik. Och slippa köpa det här vinet. Det är inget fel på det, ett klassiskt lättdrucket italienskt vin som smakar lagom på alla fronter. Helt okej en ensam lördagskväll när jag frossar i gamla Marillion-bootlegs.

Men det saknar något killen i Malmö verkar ha gott om: personlighet.

Kleine Zalze Vineyard Selection Shiraz Mourvèdre Viognier 2008 (2034, 89 kr)

2009-12-18T07:21:00.002+01:00

Jag vill. Två små ord som är så naturliga i låt oss säga en femårings mun men som kan vara så svåra att uttala när man låt oss säga har passerat 40.

Det är det första ordet, JAG, som är det viktiga här. JAG är här och jag har en egen vilja – något som är oerhört viktigt för femåringen att framhålla.

Men sedan när femåringen blir stor så lär hon sig de sociala koderna. Hur man ska bete sig. Vad som är acceptabelt. Och då är det inte artigt att framhålla sig själv. Inte naturligt att lägga sig ner på golvet och skrika om man inte får sin vilja fram.

När man är vuxen måste man ta hänsyn. Till andra. Rätta in sig i ledet. Lära sig att ta order och gömma undan sin egen vilja.

Kleine Zalze är ett vin som vill. Oj, vad hon vill. Här spelas en femårings hela register ut. Det finns ingen möjlighet att gömma sig. Kleine Zalze matar på med hela batteriet: JAG VILL.

Det är rökigt som inne i en charkuteriaffär. Fruktigt som en nyligen kokad blåbärssylt. Fatigt som en trave nykluven granved. Påminner om det hemska Havana Hills. Har även likheter med Lomond, som hyllades vid Dagens Vins provning nyligen.

Jag har tålamod. Jag har ändå fostrat tre barn som alla varit i femårsåldern. Så jag tänker i mitt stilla sinne: Vad ska jag med Kleine Zalze till? När kommer hon till sin rätt? Men jag har inget svar.

Det finns en annan Kleine Zalze på bolaget med Cabernet och Merlot. Hon är också yvig och krävande – men är ändå som en väluppfostrad storasyster i jämförelse med Shirazen.

Mistic Syrah Rubin (94058, 69 kr)

2009-12-17T08:00:00.010+01:00

Jag har länge velat skriva om Claes Hylinger. Jag har letat efter ett vin som är som hans skrivande: på ytan enkelt men stannar man upp och ser sig omkring, om man böjer på stråna och ser ned mellan raderna, öppnar sig ett djup större än hos de flesta författare.

Och det bästa: det är inget obehagligt djup, det är fyllt med värme och stillsam humor.

Samtidigt är det lite komplicerat. Min relation till den intellektuella eliten är inte helt oproblematisk.

Jag kan beundra dem och deras tankar samtidigt som jag undrar varför de alltid måste krångla till allt. Jag kan tycka synd om dem, tänk att alltid känna pressen att svara klokt på allting. Jag kan reta mig på dem, tänk att alltid behöva ha rätt.

Dessutom verkar de ofta ha tråkigt. De skrattar sällan, de måste pissa revir stup i ett och de verkar diskutera för diskuterandets skull, inte för att det är roligt.

Men jag får inte in Claes Hylinger i den bilden. Trots att han uppfyller alla kriterier; bevandrad inom filosofin, anhängare av patafysik, kunnig inom sufism med mera. Förhoppningsvis beror det helt enkelt på att han står utanför staketet till mina fördomar och kikar in. Som på bilden här. Med ett faderligt, mjukt leende.

Det här vinet är inte som Claes Hylinger. Det här vinet är som Ulf Lundell. Det ställer sig upp och skriker: ”What you see is what you get!”

Jag gillar det också! Här finns en god smak, här finns uppfriskande uppriktighet, här finns ambitioner som inte alltid har täckning. Ingenting som ger djupa avtryck, men en god vän för stunden.

Och som hos Lundell får man mycket bok, f'låt vin, för pengarna.

Lästips, Claes Hylinger: Dagar och nätter i Paris och Göteborg (1975), Ett långt farväl (1981), Utan ärende (2009).

Sirocco Cabernet Syrah 2007 (2662, 75 kr)

2009-12-16T08:42:00.000+01:00

Tunisien gör debut på Dagens Vin. Vinet heter Sirocco och var en nyhet i oktober, och därmed en sån där nykomling som ska finnas hela året i sortimentet.

Sirocco, ökenvinden som blåser från Sahara, ser billig ut, men kostar alltså 75 spänn. Redan på Bolaget kommer ju tveksamheten som ett brev på posten. Vinet fullkomligt skriker – köp inte mig. Billigt vinland – check! Billigt namn – check! Billigt utseende – check!

Det är alltså uppförsbacke redan från början. Så för att ge Sirocco en sportslig häller jag bara upp i glasen till C. och våra gäster utan att tala om vad det är – och se, alla gillar det.

Här bjuds det på en bärig fruktighet med generös givmildhet. Dessutom avslutas det hela med en juste kryddighet. Klart godkänt, om än inget fynd för de pengarna.

Conde di Luna (3078, 55 kr)

2009-12-15T07:45:00.003+01:00

Ibland måste man unna sig. Och sätta lite guldkant på tillvaron. Lyxa till det lite. Få lite färg i den grå vardagen.

Och visst är det extra roligt när den där guldkanten inte kostar så mycket. Som ett glas vin till vardagspastan. Då kan du plocka fram en flaska Conde di Luna, vinet som både ser ut som och som smakar som en Rioja. Fast den inte är det. Istället kommer den från det okända granndistriktet, Alto Ebro. Fast druvorna är desamma som i mången Rioja, nämligen tempranillo och garancha.

Vi snackar ett medelfylligt vin, med bra karaktär. En bärig, lite syltig smak plus lite kryddade fat. Den varma kryddigheten är tilltalalande och står sig väl i en jämförelse med exempelvis det betydligt dyrare Casa de la Ermita.

Kanske syns det på prislappen att det här är Riojas okända lillebror. Och lite tvehågsen framstår ändå Conde di Luna. Den gyllene gallerbrynjan som omger flaskan är inte gjord av ståltråd utan av en sladdrig sytråd. Cheap Trick! Och den står dessutom på billiga hyllan.

Det är visserligen inget stort vin men Conde di Luna kan mer än vad han tror. Han kan bjuda på en riktigt trevlig stund. När du vill Unna Dig.

Aglianico (95632, 80 kr)

2009-12-14T08:22:00.006+01:00

För många år sedan skrev jag en krönika med titeln ”Om konsten att älska”. Där listade jag ett antal förhållanden som kraschat, samt tänkbara förklaringar till varför. Och så landade den i det nya förhållandet jag levde i då, hur just det förhållandet skulle hålla trots att inget annat gjort det, jag hävdade att jag hade lärt läxan.

Sexton år senare kan jag konstatera att jag faktiskt visste vad jag pratade om.

Ett av de förhållanden krönikan handlade om var det första riktigt seriösa jag hade. Vi var tillsammans i flera år, vi var sambos. En dag insåg jag att jag bara måste ta mig därifrån. Det gjorde jag, med en brutal beslutsamhet som fortfarande kan skrämma när jag tänker på den.

Med åren har jag insett att det förmodligen inte handlade så mycket om kärlek eller inte kärlek, utan om mognad; att vara redo. Vi bodde ihop, jag hade jobb, bil och IKEA Family-kort, jag var dryga tjugo, det blev för mycket. Ibland har jag undrat hur mitt liv skulle ha sett ut i dag om jag träffat henne fem år senare, med en annan mognad i bagaget. Inte för att jag önskar mig något annorlunda, utan helt enkelt för att jag förundras över hur små marginalerna är.

Ett val här, ett val där. Och hela livet förändras.

Varför funderar jag kring det här? Det blir lätt så när man tillbringar en kväll stående på huvudet i gamla kartonger fyllda av fotografier från förr. Att göra det är inte bara unken nostalgi. Jag vill faktiskt påstå att det är livsviktigt att kunna gräva i det som varit för att bättre förstå det som är i dag, den man blivit. För att gå framåt. Och jag gör det i sällskap med det här vinet.

Om bilderna lämnar en viss bitterljuv eftersmak är det inget mot beskan i min mun efter det första glaset Aglianico. Det är ett märkligt vin, smakar egentligen helt okej men efter några klunkar lägger sig en bitter/sur/besk eftersmak som en hinna i munnen. Och den är svår att bli av med.

Det här, liksom Fantail och Lagar de Baxio, är en decembernyhet på bolaget.

Vin och poesi i skön förening

2009-12-11T07:53:00.010+01:00

Vinprovning med fyra röda viner och dikter därtill.

Vinprovning med Dagens Vin.

Idén med Dagens Vin är att hålla reda på vilka viner vi dricker men också att hitta nya vägar att beskriva vin. Så vid vår första egna vinprovning så föll det ju sig naturligt att spinna vidare på temat och låta det skrivna ha en huvudroll.

Skådespelarna Jan Boholm och Sofia Andersson från Teater Soja läste dikter av bland andra Brunk K Öijer, Kristina Lugn, Gunnar Ekelöf och den medeltide persiske poeten Omar Khayyam. Dessutom läste de valda delar av den här bloggen.

Kvällens viner spände från det enkla Viña Ma ipo Carmenère och det fylliga Albaruta till det mustiga Vila Santa och det rökiga Lomond. Faktum är att det sistnämnda blev den stora publikfavoriten. Men de största applåderna fick ändå ostarna från Strömmens Gårdsmejeri som bjöds som tilltugg efter provningen.

Nöjda arrangörer.

Fantail Cabernet Sauvignon (95310, 89 kr)

2009-12-10T07:00:00.002+01:00

Dag 1: Vinet smakar surt, outvecklat med utpräglad alkoholsmak. Och tvärdör så fort sista droppen passerat struphuvudet.

Dag 2: Vinet smakar surt, outvecklat med utpräglad alkoholsmak. Och tvärdör så fort sista droppen passerat struphuvudet.

Dag 3: Vinet smakar surt, outvecklat med utpräglad alkoholsmak. Och tvärdör så fort sista droppen passerat struphuvudet.

Det här är, liksom Lagar de Baxio vi skrev om häromdagen, en decembernyhet på bolaget. Men det är ingen ursäkt. Tvekar länge om jag ska ge det en etta eller tvåa i betyg. Enda anledningen till att det inte får en etta är att jag faktiskt inte provat det till lite kraftigare mat. Kanske kan det på så vis rädda sitt ansikte, kanske inte.

Chakana Bonarda (6548, 74 kr)

2009-12-09T07:53:00.002+01:00

Dagens vintips heter Chakana Bonarda och är en argentinare med stil och kraft. Bonarda är han som pratar med lite för hög röst i ett sällskap, som är lite bullrig men som ändå blir förlåten på grund av sin charm.

Bonarda roar för stunden och det gör han med bravur. Han får lätt med sig hela sällskapet på allt ifrån poker till spontandans, om han nu skulle få för sig det. För det mesta tror jag han nöjer sig med att vara i centrum vid middagsbordet och dra anekdoter om livet på Andernas bergssluttningar.

Chakana är en vingård som ligger i Mendoza, Argentinas största vindistrikt. Odlingarna ligger på hög höjd, 3 300 fot, som blir cirka 1 000 meter över havet, vilket säkert påverkar vinerna men jag är osäker på hur.

Bonarda är i alla fall en loka druva som i det här fallet ger ett smakrikt vin. Här snackar vi mörka bär och choklad.

Även om vi har en bullrig arentinare med charm så måste jag ändå säga att han saknar spännande djup. Bonarda är ingen du sitter och snackar livets mening med medan stjärnorna föds och dör.

Eftersmaken är kort, men det är jag beredd att förlåta för den härliga inställningen: Full fart framåt!

Utsålt på kvällens provning

2009-12-08T07:46:00.003+01:00

I kväll händer det. Då är det äntligen dags för egen vinprovning. Temat kan tyckas lite pretentiöst; vin & poesi, men det har i alla fall gått hem bland besökarna. Det är lapp på luckan, lokalen kommer att vara fylld till sista plats vilket innebär 50 gäster.

Vad kan vi då förvänta oss av kvällen? Själva provningen bjuder på röda viner från fyra olika länder och tre världsdelar. Och i den händelse att vinerna inte är tillräckligt poetiska i sig själva kommer skådespelare från Teater Soja att fylla på med vackra, tänkvärda och välskrivna texter.

Ni som har anmält er: Varmt välkomna till Hantverksföreningens lokal på Kyrkogatan 24 i Sundsvall. 18.00 är tiden.

Lagar de Baixo 2007 (95613, 89 kr)

2009-12-07T07:00:00.010+01:00

I lördags var det 40-årskalas. Tänkte jag skulle ge Martin en skiva med en låt från varje år – de första 40 åren – och satte mig ned för att välja låtar. Insåg snart att det skulle bli en lång kväll... Tre timmar senare bröt jag ihop. Herregud, vad mycket bra musik det finns! Fanns inte en chans att kunna välja bara en låt från varje år.

Så vad göra? Svaret löd: USB-minne. Samlade ihop låtarna jag lagt åt sidan, stoppade in dem på minnet och vips fanns där en oerhört schysst samling låtar, närmare bestämt... 225 stycken.

Så kan det gå. Till det gjorde jag en booklet där jag listade alla låtar (det kanske inte låter så märkvärdigt, men det tar faktiskt sin lilla tid att skriva in 225 låtar) och valde bilder med omsorg (det sublima temat: manlig 40-årskris).

Det blev en sen kväll. Till sällskap hade jag det här vinet. Ett gediget vin. Det var gott framför datorn där jag lyssnade mig igenom den ena kanonlåten efter den andra (Fairport Convention, David Byrne, Somebody's Darling, Jayhawks, Nils Eriksson, Thirteen Moons, Linda Ronstadt, Barclay James Harvest, Demon, Eldkvarn, Jason Collett, Ray Davies, The Flying Burrito Brothers, 10000 Maniacs, Gasolin', Deep Purple, John Prine, The Alarm, Nektar, Zbigniew Preisner, Pavlov's Dog, Antony & The Johnsons, Portishead, Eddie Vedder, Camel, Arcade Fire, Sugarcubes, Lee Clayton och många, många fler), det smakade också bra till den franska majskycklingen med tagliatelle vi åt tidigare.

Men ändå... det saknade det där sista, det som ger det riktiga lyftet. Lagom balanserat, lagom utvecklat, lagom mjukt. Och med tanke på att det faktiskt kostar nästan 90 spänn så... jo, det var bra, men det var inte riktigt bra. Bara nästan.

Stoneleigh Sauvignon Blanc (6311, 99 kr)

2009-12-04T08:02:00.001+01:00

Vill du ha en bra start på fredagskvällen? Du behöver en flaska Stoneleigh Sauvignon Blanc, en påse räkor, en mogen avokado, olivolja, lite citron, salt och peppar. Gör så här (för två personer):

1. Öppna en flaska Stoneleigh Sauvignon Blanc. Häll upp i glasen. Smaka. Njut.

2. Skala ett 20-tal räkor. Dela och skala avokadon. Skär i bitar. Fyll på lite mer av vinet i glasen.

3. Blanda räkor och avokado i en skål, droppa över lite citron och 1-2 matskedar olivolja. Salta och peppra. Ta lite mer av vinet.

3. Servera i små glas eller uppläggningsfat tillsammans med det som är kvar av vinet. Thank God It´s Friday!

Viña Muriel (12799, 68 kr)

2009-12-03T08:06:00.003+01:00

Vad är det med spanjorerna? På 80-talet var de kungar och Riojan rann i strida strömmar. Men det är länge sedan nu.

Rioja-vinerna lever visserligen fortfarande och efter 90-talets kvalitetstapp har de också återhämtat sig, men samtidigt blivit mer slätstrukna och tråkiga. Viña Muriel är ett bra exempel - bärigt som så många andra moderna viner med fat och vanilj på Tempranillo-vis i lagom proportion. Inget man gör vågen för, men inte heller något att skämmas för.

Till en korvgryta, med rotsaker,tomater och korv från Gnarp så fungerar Muriel väl. Likt en skugga på väggen finns han där likt en hovsam butler.

Påminner rätt mycket om Royal Claret och det inte bara för att det har hönsnät.

Noterar också att det var länge sedan vi hade något riktigt bra vin från Spanien på Dagens Vin. Tips mottages tacksamt.

Storks' Tower Tempranillo Shiraz 2008 (2140, 58 kr)

2009-12-02T07:58:00.002+01:00

Läste i DN att solen visat sig under 14 timmar i november, totalt, vilket ju är betydligt mindre än under en norrländsk sommardag. Klart att det påverkar humöret. Klart att det känns att gå till jobbet i mörker och gå hem från jobbet i mörker.

Den senaste rosén dracks i slutet av augusti, då solen fortfarande visade sig från sin generösa sida. Då undrade jag stilla om den skulle vara lika god när höstmörkret håller på att kväva befolkningen i norra Skandinavien.

Frågan är alltså: kan en rosé pigga upp i dagsläget?

Svaret är tyvärr nej, åtminstone om vi snackar om Storks´Tower. Den är ingen fyrbåk i mörkret, ingen räddningsplanka för sargade själar och definitivt ingen lisa för ljustörstande nordbor.

Storken börjar visserligen trevligt med en frisk doft av somriga jordgubbar, och man tänker, hoppas att få en glimt av varma solglittriga badsjöar. Men sen tar en konstgjord smak av gamla mormorskarameller över (sådana där som klibbar ihop i skålen så att man nästan inte kan ta en) och det hela kryddas med en smak av gammalt gräs, höstgammalt gräs.

Man kan kanske inte begära att sommaren och ljuset ska komma tillbaka bara för att man häller upp ett glas vin, och kanske skulle Storken klara underhållningen om det var värmebölja och man bara sitter på verandan i skuggan och svettas och väntar på grillen.

Men nu är inte läget sådant.

Primitivo di Manduria (6256, 79 kr)

2009-12-01T07:00:00.006+01:00

Jag har vänner som tycker det är hemskt att bo på hotell. Men för mig, som bara gör det någon gång per år, är det lyx. Jag kan inte låta bli att känna mig lite utvald; jag tycker om att bli ompysslad; handdukarna upphängda, sängen bäddad, frukosten serverad.

Och en regnig lördag i Trollhättan – med två uppspelta 13-åringar som fixar frisyrer framför spegeln samtidigt som jag och den ena 13-åringens mor sitter och sippar på ett glas vin, ett par timmars avkoppling innan kvällens galamiddag – smakar vinet gott trots att det dricks ur tandborstglas.

Det är ett fruktigt vin, jag anar massor av bär, det är lättdrucket och sympatiskt.
Dressed for success!

Mitt barn, strålande och nervöst på en gång, på sitt livs första filmfestival där en av de tävlande bidragen dessutom är gjort av henne och hennes kompisar. Det var mäktigt att sitta i en stor biosalong och plötsligt se sin dotter i närbild fylla hela bioduken. Att höra skratten, applåderna, att se Anna växa flera tum och gå omkring sedan, i minglet utanför, medan folk kom och klappade henne på axeln.

Way to go, Anna!

Och resterna av vinet drack jag upp sedan, liggande i sängen sent

på kvällen, medan Robin Söderling tappade greppet om semifinalen mot Del Potro. Det var gott då också.

Casa de la Ermita (12678, 72 kr)

2009-11-30T07:54:00.002+01:00

Ett par av mina bästa vänner ska skiljas. Nyheten slog ner som en bomb och oförstående undrar jag förstås varför. Men det finns inga svar. Vad finns det att säga när något sådant inträffar?

Tänker på dem, som jag trodde var oskiljaktiga, medan jag häller upp Casa de la Ermita på karaff (obligatoriskt numera vad gäller allt vin efter erfarenheterna med Ètim Negre (den vackra karaffen som syns i bakgrunden på bilden är inhandlad i Spanien)). Tänker på dem och barnen medan jag meckar med middan (och vinet det luftas), tänker på dem och kärleken medan jag dukar (och vinet det luftas).

Sitter kvar efter middagen, tar ännu ett glas tillsammans med C. och tänker på dem. Barnen försvinner upp på övervåningen, men vi sitter kvar. Jag spelar Norah Jones. Och vinet spelar med, inte bara under middagen och till musiken, utan också i det eftertänksamma och stillsamma tillstånd som råder vid matbordet.

Kanske är det på grund av luftnigen som jag hör hur vinet talar till mig. "Var rädd om kärleken", viskar det. "Var rädda om varandra", ber Ermita, som värmer osedvanligt väl denna kväll.

Om det säger jag inget till C. utan mumlar istället något om "angenäm kryddighet" (usch, jag börjar låta som DN:s vinspalt).

Karaffen töms så småningom medan frågan om varför fortsätter att hänga över bordet utan att få några svar.

Le Font du Mirail (95301, 90 kr)

2009-11-27T07:30:00.005+01:00

Jag är en frånskild man runt 40. Min fru lämnade mig för drygt två år sedan och vi har delad vårdnad om vår dotter som bor hos mig varannan vecka. Övrig tid lever jag ensam i det här huset.

Jag har ett jobb jag försöker sköta, jag dricker måttligt, har samma matchvikt som när jag var 20 och håret i behåll. Men jag har inte känt en naken kvinnokropp mot min på över två år och känner mig allt annat än attraktiv.

Jag lever mycket för de veckor min dotter är hos mig. Då är det ”på riktigt”, då är jag behövd och har anledning att skynda hem från jobbet. Övrig tid fungerar min vardag men tangerar torftighetens gräns.

I dag kan jag stå ut, men tanken på att det ska se ut så här om ett, tre eller fem år skrämmer skiten ur mig.

Nej, det där är ju inte jag. Nä. Däremot är det huvudpersonen i den roman jag skriver. Men det är jag som hittat på honom, det är jag som gett honom liv. Hela hans existens (i den mån man kan säga att han existerar – jag gör det) är baserad på mina tankar, känslor, idéer, drömmar.

Så vem är han då?

Han är Mats. Och om det inte räcker som förklaring kanske man kan säga att han är ett slags alter ego; i ett alternativt liv; om saker och ting hade gått annorlunda, om jag gjort andra val, hade det kunnat vara jag.

Om vi är lika varandra, han och jag? Ja, jo, det är vi väl. Fast han är olyckligare än vad jag är. Å andra sidan är han en bättre människa, tänker fler goda tankar. Är inte lika självgod. Fast han är lite präktig ibland och det kan ju vara tröttsamt.

Han skulle till exempel aldrig komma på tanken att protestera om han är på en fin middagsbjudning – nyårsafton, till exempel, med oxfilé och hela köret – och dunkvinet kom fram.

Men jag är helt övertygad om att han är överens med mig i det här fallet. Det här är ett förbannat gott vin. Ett riktigt helgvin, inget man slösar på en korv stroganoff eller någon annan vardagsmiddag.

Det här vinet smakar fredag och tända ljus, det förväntar sig avslappnade vuxna och skrattande barn, mat lagad med omsorg. Som färsspett med quinoasallad, vitlöksfrästa champinjoner och raita (youghurtsås med mynta).

Utsökt. Men faktiskt kan jag tänka mig att det kommer än mer till sin rätt med lite kraftigare mat. Då känns det som om det skulle kunna spränga gränser på allvar. Jag gillar det skarpt. Och jag är säker på att Mats gör det också.

Synd bara att han inte har någon att dela flaskan med.

Santa Ana Eco Cabernet Sauvignon (75594, 70 kr)

2009-11-26T07:40:00.008+01:00

Med X2000 till Stockholm klockan 8.11. Framme till lunch, tre timmars kundbesök, lite släntrande på stan och så hem igen klockan 17.21. Ibland känner jag mig som en riktig affärsman.

Jag tycker om att åka tåg. Tycker om att inte kunna göra så mycket, även om det numera, sedan de infört elkontakter på hela tåget, är svårt att skylla på macens taskiga batteri när folk frågar om jag suttit och jobbat.

Nej, jag vill inte jobba! Jag vill sitta och läsa en bok (just nu Förorternas Buddha av Hanif Kureishi), jag vill lyssna på musik i i-poden (just nu gärna nåt gammalt med Eskobar), jag vill sitta och titta ut på mörkret genom fönstret. För sånt är tre timmar i slutet på veckan alldeles lagom.

(Och när jag inte gör det sitter jag och funderar ut hur jag ska hämnas redaktör Ekenbergs gemena påhopp i fredags. Posör, jag? Vi kan väl säga som så, att de fina flaskor från min – mycket enkla men kärleksfullt inredda och vårdade – lilla vinkällare som redaktörn får smaka på framöver är lätt räknade. Det kommer att svida långt mer än han någonsin kommer att erkänna.)

Får man dessutom sällskap av en halvflaska vin inköpt i bistron finns inte mycket att klaga på.

Vi har skrivit om Santa Ana förut. Men då gällde det kusinen gjord på malbec/shiraz. Det här är den unga, miljömedvetna släktingen från landet som är ute och försöker erövra världen.

Hur det går? Låt mig säga så här. Jämfört med SJ:s köttbullar med mos och gräddsås för 69 spänn är den här halvflaskan för 65 kronor ett veritabelt fynd.

Hur bra det egentligen är? Helt okej för 70 kronor (bolagspris). Den har mycket smak, det märks att den är ung och inte har så mycket att säga än, men den gör så gott den kan och är nyfiken på att lära. Den är med andra ord mera ödmjuk än många andra ungdomar i motsvarande situation.

Havana Hills Limeroad Cabernet Sauvignon Merlot Petit Verdot 2007 (6535, 79 kr)

2009-11-25T07:49:00.001+01:00

Tänk inte på rökt salamikorv. Tänk inte på rökt salamikorv. Tänk INTE på rökt salamikorv. Jag upprepar frasen som ett mantra innan jag ger Havana Hills Lime Road en andra chans.

Lime Road förpassades nämligen till skamvrån efter det första försöket. Ett glas var då mer än nog för ett kraftigt överspänt vin med en nästa outhärdlig doft och smak av, just det, rökt salamikorv.

Naturligtvis är rökt salamikorv det första som slår emot mig även denna gång. Lime Road är ju inget billigt vin och bakom rökigheten anas en rad smaker. Den är gjord på en riktig Bordeaux-blandning med cabernet sauvignon, merlot och petit verdot i en skön förening som ger ett fint spektra av smaker, från mörka bär till choklad ungfär. Men allt döljs effektivt av, just det, den rökta salamikorven.

Om ni har läst debatten om de sydafrikanska vinernas rökighet och inte fattat vad de snackar om är Lime Road det perfekta exemplet. Påminner lite om Lomond, en annan rökbomb, fast värre.

Provar vinet till en robust köttgryta, lika illa. Hur göra? Vill ju inte låta vinet gå till spillo och som vin-i-maten torde den inte passa. Det är bara att gilla läget, skära upp lite salami på ett fat och prova igen. Och, minsann vinet går ner, och visst är det en intressant men inte särskild upplyftande upplevelse. If you can`t beat them, join them.

Comic Strip Verdejo Sauvignon Blanc (2700, 59 kr)

2009-11-24T07:13:00.001+01:00

Ibland är det skönt att få sina fördomar bekräftade. Ett vin som heter Comic Strip och ser ut som på bilden här intill kan väl inte bjuda på något intressant innehåll (enligt min fördom som säger att dåliga viner säljer med roliga flaskor och/eller lustiga etiketter)?

Svar nej. Trist fruktighet, som spad från en annanasburk utblandat med vatten, kryddat med något som påminner om sötaktigt, svagt ruttna sopor.

Drickes väl kyld är det vänliga rådet från tillverkaren, och visst tappar den lite av sin jolmighet om jag kyler det men hur kallt jag än dricker Comic Strip blir det inte gott.

Komisk? Nej. Passar till? Inget. Betyg? Undvik.

Cameleon Reserva Cabernet Sauvignon 2007 (6518, 75 kr)

2009-11-23T08:00:00.002+01:00

Dagens vintips har en syster gjord av malbec-druvor som vi skrivit om tidigare.

Om Cameleon Malbec fick mig att minnas tonårshångel i slänten bakom Folkets Park så är den tre kronor dyrare Cameleon Reserva Cabernet Sauvignon ett vin som snarare påminner om knytnävsslagsmålen på parkeringen. Det är kärvt och robust och kräver att man inte viker ner sig.

En gång fick jag faktiskt stryk. Det var på parkeringen på Moliden och två killar, som jag aldrig sett förut, var av någon anledning förbannade på mig. Den ena fick in ett slag rakt på näsan så att blodet rann. Mina kompisar lyckades avstyra vidare misshandel och jag satt i baksättet på min Vauxhall Viva (en engelsk variant av Opel Kadett, som var bronsfärgad och därför gick under namnet Gullvivan) med huvudet lutat bakåt och svor över alla idiotiska bonnläppar.

Jag vill inte jämföra Cameleon Reserva med att få en smäll på näsan men jag kan i alla fall säga att den är lite för tuff för att möta ensam. När du möter Cameleon Reserva så bör du därför gardera dig med en ordentlig bodyguard, varför inte i form av en lammstek.

Domaine Lalande Réserve Merlot (22299, 69 kr)

2009-11-20T07:24:00.004+01:00

Sedan redaktör Stickler skrev om sin vinkällare har jag hört flera erkännanden. Typ: "Kul, det där med vinkällaren - jag har också en." Eller lite försynt: "Hrmmm, jag har liksom byggt en liten vinkällare hemma." Eller med lite mer stake: "Jag har väl en hundra flaskor."

Är jag förvånad eller är jag förvånad? Själv har jag ju ingen och inte gör det mig nåt. Viner har en tendens att aldrig lagras särskilt länge hos mig i alla fall. Ett, tu, tre har man glömt att gå på bolaget och blir "tvungen" att dricka det där vinet som egentligen smakar bäst om fem år.

Men samlarbeteendet är intressant. Vad är det som gör att vuxna män (hittills har jag inte hört någon kvinna som vurmar för att lägga flaskorna på hyllan) vill samla på sig godsaker?

Som vanligt är det väl en fråga om status. Det är coolt att kunna gå ner i vinkällaren och hämta upp ett par pavor till fina middagen med gäster.

De felsta av de vardagsviner vi normalt dricker är ju gjorda för att drickas direkt och har inte potential för att utvecklas ytterligare.

Domaine Lalande är ett sånt tilltalande vin. Det direkta tilltalet bygger på en kombination av bra syra och saftig bärighet. Ännu ett vin i kategorin fruktigt och smakrikt alltså, dock lite roligare än många andra i den klassen, tycker jag. Lite mer personlighet, lite bredare register - och jag tror att det kan imponera lite på grannen om du plockar upp ett par Domaine Lalande från källaren. Men låt dem inte ligga där för länge.