Luis Felipe Edwards Reserva (98966, 68 kr)

Jag hittade en lista över de bilar kungen äger. Den ser ut så här:

- Pontiac Tempest GTO convertible (1966) (bilden ovan)
- De Tomaso Pantera (1971)
- Ferrari 456 MGT (1999)
- AC Cobra (1966)
- Porsche 911 Carrera Coupé (1987)
- Porsche 911 T Targa (1973)
- Volvo PV 60 (1946)
- Ford Mustang
- BMW M3 CSL (2003)

Den här listan är 3–4 år gammal (han har säkert hunnit köpa några till sedan dess). Undrar om han köpt dem med egna pengar. Undrar var hans ”egna” pengar kommer ifrån.

I protest höjer jag ett glas med 68-kronorsvin och utbringar en skål för alla de barnfamiljer i förorter, på landsbygden, i Sverige och utomlands, som inte har råd att köpa en bil – men som verkligen skulle behöva en. Kanske för att kunna åka på en liten bilsemester. Eller bara för att kunna åka till affären och handla.

Det här, en februarinyhet, är ett bra vin för de pengarna. Smakar mycket men inte fel. Det passar bra till en vardagsmiddag med spagetti och köttfärssås eller, som i går, korv stroganoff.

Det här vinet lär kungen inte dricka. Och visst, jag säger inget om det. Han får dricka vad han vill.

Men jag tycker ändå han borde skämmas.

Maglet Cabernet Sauvignon Merlot Cabernet Franc (nr 2694, 46 kr)

Förr 58, nu 46 kr. När såg du ett extrapris på Systemet senast? Det här bulgariska rödvinet har fått en så rejäl prissänkning att man blir misstänksam. Kan det verkligen gå att dricka? En utmaning för Dagens Vin alltså.

Hällde över vinet på karaff och lät det lufta en halvtimme. Serverade det lite kallt, kanske 16-17 grader, och sa naturligtvis ingenting om vad det var för vin.

Och se - det gick hem. Visst märks det att det är billigt=tunnt. Maglet har knappt någon eftersmak alls, men är i övrigt en trevlig bekantskap med fin bärsmak och någon kryddighet. Alla blev förvånade när jag berättade hur mycket det kostade.

Maglet bjuder ingen stor upplevelse, men den håller absolut för ett glas till vardagspastan.

Fetzer Valley Oaks Merlot (16669, 89 kr)

Var är det för fel på amerikanerna? Jag har slutat köpa amerikanska zinfandelviner, helt enkelt för jag tycker de är för söta. Ibland så söta så de är kväljande. Till och med så att jag undvikit amerikanska viner just av den anledningen.

Men så tänkte jag, vad är det för larv, man kan väl inte undvika ett av världens största vinländer bara för att några av deras viner är lite för söta.

Alltså köpte jag den här. En merlot. Säkert kort.

Inte. Sött. Alldeles för sött. Inte som en Big House Red eller Dancing Bull, men ändock lite för mycket för min smak. Trots att det i övrigt var ganska bra med fin eftersmak och hyfsad balans. Men jag har svårt att bortse från den fruktiga, söta druvjuicekaraktären.

Nu vette fan om jag törs köpa amerikanskt nå mer.

Fleur du Cap Chardonnay (2015, 85 kr)

Hur bra är Fleur du Cap? Vinet har bra syra, vilket ger en härlig friskhet. Fleur har också en mycket tilltalande fruktighet, och drar mer åt äpplen än mango, vilket jag gillar. Fleur har även en touch av ekfat, vilket också bidrar till att ett välmående sprids i kroppen redan efter första klunken.

Fleur fick sällskap häromkvällen av en ugnsstekt honungspenslad laxfilé med sesamfrön och en vitvinssås vilket var en utmärkt kombination.

Så visst är Fleur du Cap ett bra vin, men prislappen känns lite hög. 85 riksdaler kan exempelvis jämföras med Macon Villages Chardonnay som erbjuder en liknande upplevelse för endast 73 kronor eller fyndvinet Q-rious Semillon (låt er inte avskräckas av det korkade namnet) som bara kostar 64 spänn.

Och Fleur tappar på upploppet och springer in som distanserad tvåa mot sin sydafrikanska kollega Simonsig Chardonnay i samma prisklass.

Valle Reale (2355, 89 kr)

Min pappa fyller åttio i år. Han växte upp i Tyskland under kriget. Han säger att han hade det bra, att det var en fin barndom. Men det var krig. När han som 12–13-åring cyklade till skolan fick han slänga sig i diket när bombplanen kom.

Mina döttrar är 11 och 13 år gamla. De har varit i USA och Australien, de får de kläder de vill ha och de förväntar sig fredagsmys med popcorn och godis. På deras skola finns inga flyktingbarn med djupa sår i själen, bara en massa medelklassungar som liksom mina barn inte behöver oroa sig över någonting. De lever sina liv i en skyddad verkstad. Och de gör det för att vi placerat dem där.

En månad efter tsunamin var jag i Sri Lanka på reportageresa. Under två veckors tid såg jag död, elände, korruption, förtvivlade människor, stympade familjer, ensamma barn, kvinnor i flyktingläger som inte vågade lämna tälten för att de var rädda för att bli våldtagna.

Jag går till jobbet varje dag. Mitt jobb är inte svårt, jag gör det jag ska och sedan är jag färdig. Jag blir sällan trött och på eftermiddagarna går jag hem och dricker kaffe. Jag har aldrig behövt längta efter visslans tjut.

En klasskompis från gymnasiet jobbar som katastrofsamordnare åt FN. Vid jordbävningskatastrofer, översvämningar, svält. Han reser dit där han behövs. Jag stör mig på att jag inte har tid att skriva färdigt min roman. Vi gör alla våra val. Jag skäms inte över mina, men ibland undrar jag över vad jag kunnat bli i stället.

Jag är inte döv eller blind, jag ser på nyheterna, jag känner till att det finns olika verkligheter och det är sällan människorna som lever i de olika verkligheterna som bestämt att de ska befinna sig just där. Ändå oroar jag mig för hur jag ska hitta billigaste möjliga resa till Kanarieöarna på sportlovet.

Jag är placerad här. Jag kunde ha hamnat var som helst, men jag hade tur. En fruktansvärd tur. Jag kan gnälla över de långa vintrarna men hör själv hur ihåligt det låter.

Jag kan sätta mig med ett glas vin i soffan, jag kan lyssna på Midlakes fantastiska skiva på Spotify, jag kan rynka på näsan åt vinet som inte smakar speciellt gott trots att det kostade 89 kronor. Trots att det är italienskt och jag brukar gilla italienska viner. Jag kan tycka att det är blaskigt, lite surt. Outvecklat med tanke på priset.

Allt detta kan jag göra en vanlig onsdag. Alla har inte den möjligheten. Ibland undrar jag över hur det fungerar.

Bengt Frithiofsson Primitivo 2007 (2341, 69 kr)

Hej Bengt!

När du lanserade dina viner (det måste väl vara en tio år sedan?) var jag en trogen kund. Ditt namn symboliserade prisvärda och trevliga vardagsviner som jag gärna plockade hem från bolaget.

Men tiden går och saker och ting förändras. Nu är det länge sedan jag köpte något av dina viner. Här på Dagens Vin gör du premiär med denna recension. Varför har det blivit så? Tja, jag upplever att vinerna inte har samma fyndstämpel längre.

Visst är den här Primitivon helt OK – det har bra drag av fat och vanilj och en koncentrerad bärighet som jag gillar. Men det är inget wow över det om du förstår vad jag menar.

Vad har hänt – är det du eller jag som förändrats?

Jag måste också passa på att berätta en rolig sak. När jag i mitten av 90-talet fick ett ryck och flyttade ut på landet var ju egen vintillverkning en viktig sysselsättning i Östanskär – där vi var några som hyrde ett stort hus. Ett av de mer lyckade koken fick namnet Rödvinet Bengt. Vi la ner mycket tid på etiketterna och min kollektivkompis S. satte resolut dit "ett taffligt vin utan kropp" – och när jag nu ser det hela i backspegeln kan jag inte annat än hålla med. Det var inte bra. Och det döptes inte efter dig.

Hälsningar,

Dagens Vin

Alaja Monastrell Cabernet Sauvignon (23024, 66 kr)

Dagens Vin vill härmed göra en anmälan. Alaja är ett mustigt och gott vin som försvann i samband med middagen (kycklingpytt med rostade grönsaker, där lite rotselleri var pricken över i).

Vittnen: jag och min fru.

Vad hände? Ja, vi satt vid middagsbordet och tog var sitt glas. Vi kunde båda notera att man fick mycket vin för pengarna. Kryddigt, med drag av bärskog, tyckte jag. Nej, det är när snön smälter på våren och vitsipporna tittar fram och det luktar gammal jord och lervälling, sa min fru.

Barnen tackade för maten. Nej, nu överdriver jag – men de ställde i alla fall in sina tallrikar i diskmaskinen och stack i väg till tv-spel eller dator eller vad som nu stod på deras program, medan jag och min fru satt kvar.

Och, plöstligt var vinet borta.

Kännetecken: mörk röd, kryddig doft och smak med inslag av bärskog eller möjligen vårbacke.

Den som har sett Alaja kan kontakta Dagens Vin. Hittelön utbetalas.

KWV Pinotage (2029, 75 kr)

91 år. Inte illa pinkat, det får han vara nöjd med. Jag tänker på J.D. Salinger (bilden). Han dog i veckan. Hade jag haft hatt skulle jag lyfta på den för honom.

Han skrev ett antal böcker, men framför allt skrev han Räddaren i nöden (The Catcher in the Rye). Har ni inte läst den, se till att göra det. Och vad ni än läst om den – det är INTE en ungdomsbok.

Varje bok man läser lämnar en känsla efter sig, sår ett frö hos läsaren. Ofta går man runt och tänker på boken i några dagar; fröet gror, blommar ut och sedan man svarat på de frågor och funderingar boken fått en att ställa sig själv vissnar blomman och man är färdig med boken.

Men det finns böcker som inte försvinner. Där fröet aldrig riktigt blommar ut utan på något sätt kapslas in och man bär det med sig; där känslan sätter bo i ens kropp och många, många år senare finns den fortfarande kvar. Kanske försvinner den aldrig. Det kan vara en sorgsen känsla. Det kan vara känslan av att ha fått uppleva något viktigt. Det kan vara en känsla som får en att gnugga händer och vilja ta vara på varje dag så länge man lever.

Räddaren i nöden är en sådan bok. Dödssynden (To kill a Mockingbird) av Harper Lee en annan. Hemingways Farväl till vapnen ytterligare en. Och förstås John Steinbecks Vredens druvor.

Det finns svenska exempel också: Ur kackerlackors levnad av Inger Alfvén. Mörker som gör gott (i alla fall om man är intresserad av 40-årskriser) av Thomas Engström. The Vienna Jazz Trio av Thomas Böhm. P-A Fogelströms Stadserie.

Var tvungen att plocka fram Räddaren i nöden, sätta mig i läsfåtöljen och hälla upp ett glas vin. Bläddrade i den, läste här och var och det kändes bra att få träffa Holden Caulfield igen.

Tyvärr var vinet inte lika bra som boken. Inte dåligt, men trist. Kort eftersmak, ganska tunnt. Godkänt men lite för lite av allt.

Penfolds Koonunga Hill Shiraz Cabernet (6253, 89 kr)

Det finns stunder då man upptäcker att man inte är något annat än en tråkig medelålders snubbe (tänkte skriva gubbe, men så långt har det väl ändå inte gått ännu?).

Har varit engagerat på det fina statliga reservatet Mittuniversitetet. Ett gäng bildjournaliststudenter invaderade en dag vårt kontor och ville veta allt om vårt lilla företag. Det tog inte lång tid för mig att inse att vi är ganska tråkiga. Bla, bla, bla stod vi där och drog en harang om vårt minst sagt ohippa arbete som mest består i att göra kundtidningar och personaltidningar till företag, kommuner och myndigheter. Präktiga och pålitliga, jovisst.

Det här betyder inte att jag tycker att mitt jobb är tråkigt - tvärtom trivs jag väldigt bra - men det är kanske inte det som står högst i kurs bland journaliststudenter som snart ska ta språnget in i yrkeslivet och göra karriär.

Dessa framåt och kreativa bildjournaliststudenter lyssnade dock allvarligt och – tänkte jag i mitt stilla sinne – lät det mesta försvinna in genom ena örat och ut genom det andra.

Men, och det visar väl hur tråkig och förutsägbar jag är, de tog oss och uppgiften de hade på stort allvar (de skulle presentera en idé och ett antal bilder som knöt an till vår verksamhet och kunde visas upp i en almanacka – bara det borde väl få den mest hängivne student att börja gäspa).

Några dagar senare presenterade gänget den ena lysande idén efter den andra. Jag ska inte gå in på alla geniala upplägg och trötta ut er med beskrivningar av alla snygga bilder de visade upp, men poängen är att vi knappast hade kunnat komma på dessa idéér själva.

Nytänkande. Det finns andra sätt att se på tillvaron. En bra lärdom för en tråkig medelålders snubbe.

Penfolds är en annan pålitlig kamrat. Särskilt Koonunga Hill-serien bjuder på såväl en fin Chardonnay som denna stiliga Shiraz Cabernet.

Kanske inte nyskapande, Kanske till och med lite tråkig vid första anblicken. Men kolla in vinet ur lite nya vinklar, och du kommer att upptäcka att det har mycket att ge.

St Hallet Gamekeeper's Reserve (4412, 89 kr)

I söndags stack solen upp sitt tryne ovanför trädtopparna och sken på vårt hus. För första gången sedan november nån gång.

Och i fredags sken jag upp när jag fick dricka det här vinet till den milda, indieninspirerade gryta vi åt. Att vi dessutom hann äta innan Let's Dance började gjorde njutningen än större.

Det har lite av den där runda, mjuka fylligheten som jag tycker så mycket om, och som är karaktäristisk för en del lite dyrare viner. Ofta hos italienska viner. Monti Garbin, till exempel. Det där mjuka som smeker munhålan och som gör att man blir alldeles mjuk och varm och glad. Det är sällsynt att hitta det i viner under 90 kronor. Corvinan, det bästa vinet jag druckit under 90 kronor, har lite av det, men inte fullt ut. Så även det här.

Det här är andra fyraplussaren på raken. Ändå är det här lite bättre än Terra Andina. Ungefär tio kronor bättre. Så fantastiskt logiskt kan det vara ibland.